19 oktober 2015

Bara min fars pipa

På tåget. Lånade precis telefon till en ung, syrisk man som anlänt till Sverige för en stund sedan. I samtalet med sin kusin avslöjades många känslor: glädje, lättnad, trötthet och hopp. Jag kan inte arabiska men kunde nästan förstå allt i samtalet: Han är säker, i trygghet, i Sverige. Snart ses de, han och hans kusin.

På tåget berättade han om sin flykt, om 15 långa, tuffa dagar utan sömn. Att blunda var farligt, någon kunde ha tagit hans pengar och mobil. Den risken ville han inte ta. Han berättade om den farliga båtresan, om hur jobbigt det var att lämna familjen för en bättre framtid. Han berättade om sin katt i Syrien, om sina förhoppningar inför ett nytt liv, om sina framtidsplaner. Han berättade om sin förhoppning att få hit sin bror, 14 år, som om fyra år ska kriga med armén om han inte kommer iväg från landet.


Jag undrade vad som fanns i hans bagage. -Bara kläder. Och pipa som tillhörde min far, min far som dog för två år sedan i bombningar.