Om kunskapstörst och nya upplevelser

Att undervisa nyanlända i en introduktionsgrupp är ett spännande arbete. Valet vad man ska lära eleverna är inte alltid lätt. Nyanlända behöver så mycket. Nyanlända behöver lära sig kunskaper som alla andra barn. Historia, geografi, religion, samhällskunskap, kemi, fysik och biologi. Nyanlända behöver lära sig matematik och engelska och framför allt behöver de lära sig svenska. Var ska man börja? Ska jag lära eleverna om industrialisering på 1800-talet? Ska jag lära eleverna om världsreligionerna eller om naturens kretslopp? Eller kanske något om hur man läser kartor? 

Den senaste tiden har jag valt att undervisa om evolutionen. Allt språkutvecklande hand i hand med ämneskunskapen. En rolig utmaning för mig som inte ens är någon biologi-lärare. Förra veckan reste vi till Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. En förmån för oss som arbetar i närheten av hufvudstaden. Ett underbart ställe. Mitt favoritmuseum. 

Elevernas reaktioner glömmer jag aldrig. Deras glädje och kunskapstörst! Igenkännande! Ahaa-upplevelser! Många fick en bekräftelse att jag inte lurat dem: "Vi har verkligen alla samma ursprung. Vi var verkligen små bakterier från början." "Och sen blev apor människor!" lägger till någon annan. En elev drar mig till ett annat rum. Han vill förstå vad som händer med alla mineraler på jorden. Hur uppstår de? Hur gamla är de? Samtidigt hör jag ett glädjerop från rummet bredvid. Eleverna testar hänga som apor. Tre minuter lyckades någon.

blågröna bakterier

Att åka till ett museum är inte bara roligt, det är även lärorikt och skapar gruppkänsla. Men inte bara museet erbjuder upplevelser till barn som är nya i Sverige. Även resan dit kan vara något nytt och spännande. Endast ett fåtal elever hade åkt tunnelbana förut.  När tunnelbanan lämnar stationen hörs ett glatt skrik i vagnen. Eleverna försöker hålla balansen och slippa ramla. Medpassagerare tittar på eleverna nyfiket. 

En dag fullt av nya upplevelser, nya erfarenheter och mycket kunskap! En skön avslutning på terminen!

Vill du lära dig mer om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för nyanlända?

I så fall kan du anmäla dig till en föreläsning den 2 februari i Göteborg. 


Kurs om språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt för nyanlända

Några ord om ett och annat

Lyssna på hur jag bemöter nyanlända i mitt klassrum och vilka tre framgångsfaktorer jag lyfter upp när jag pratar om att undervisa nyanlända. Du får även höra bland annat om min resa i Gambia. 

Lyssna avsnitt 4 här:

Men Adam och Eva då?

Dagens tema med mina nyanlända: Livets utveckling på jorden. Ett nytt perspektiv. 

- Tiia! Jag fattar inte, men Adam och Eva då? Blev en apa först Adam? Och vad då blågröna bakterier? Menar du att vi har utvecklats från bakterier? Att vi är släkt med alla djur, växter och svampar? 

Elever som är bekanta med Bibelns beskrivning om den första människan kan bli förvirrade när man plötsligt tar fram ett nytt perspektiv om livets utveckling på jorden. Språket är inte det stora problemet. Den här gången ligger svårigheten i det mer vetenskapliga och nya perspektivet. 

Det häftiga med läraryrket är just att kunna utvidga elevernas syn på världen. Oavsett vad man tror på är det viktigt att kunna se saker från olika synvinklar. 

Vi studerar vidare. Vi lär oss mer. Vi ifrågasätter och diskuterar. Arbetet har precis börjat men känns redan nu spännande! 

Instruktioner

Jag: Kan du läsa instruktionen? 

Eleven läser. 

Jag: Vilka imperativ hittar du?
Eleven: Läs och översätt.
Jag: Vad ska du göra nu i uppgiften?
Eleven: Jag ska först läsa, sen ska jag översätta orden som finns markerade.
Jag: Exakt! 

Och sen sätter vi igång med läsningen!

Instruktioner är svåra. Alla lärare har varit med om att eleven inte läst en instruktion till en uppgift. Därför är det viktigt att undervisa om det. Att jämt och ständigt påminna eleverna hur man tar an en uppgift med hjälp av en instruktion är en viktig uppgift. Att läsa instruktioner gemensamt stöttar elever. Samtidigt ger denna stund möjlighet att använda språkliga termer som kan vara bra att kunna eller repetera. Tidigare i terminen arbetade jag med instruerande texter med gruppen. Då lärde eleverna vad ordet imperativ innebär. Jag håller begreppet levande genom att upprepa det i instruktioner till uppgifter vi arbetar med. 

Ett litet filosofiskt samtal mellan två små pojkar.

Pojke 1: Hejjj! Vi kan göra en smoothie. Vi tar en banan. Banan är förresten ett bär. 
Pojke 2: Nähä. Den är en frukt. 
Pojke 1: Nej, fråga min mamma. Hon säger att banan är ett bär. 
Pojke 2: Men min mamma är lärare. Hon vet. Mamma, visst är en banan en frukt?
Mamma: Joo, det är den.
Pojke 1: Men sex lärare på skolan säger att banan är ett bär i stället. Då måste banan vara ett bär och ingen frukt. 
Pojke 2: Men min mamma har varit jättelänge lärare. Hon vet!
Pojke 1: Men sex lärare har tillsammans varit mycket längre tid som lärare. De måste veta bättre.  

Vad ska du göra för att visa att skolan är viktig?

Diskussion om Malala och Nobels Fredspris 2014 i en introduktionsklass. Eleverna lyssnade och deltog i diskussionen nyfiket. Att Malala inte avbröt sin skoldag på grund av priset uppskattades. Sen följde en diskussion och skrivande utifrån temat Vad ska du göra för att visa att skolan är viktig? Tanken till skrivandet kom från @visesiskolan #twitter. #MittÖppnaLöfte 

Här ser du några tankar från eleverna!

Vill du veta mer om alfabetisering?

Kom och lyssna på mig på Sanoma Utbildning den 2 oktober 2014. 

Läs mer här.

Våga göra skillnad!

Förra året träffade jag en svensk (fast barnens mor var finska men ändå) familj när jag tillbringade semester utomlands. Min sociala, alltid lika öppen son parade oss ihop på en kväll och där satt vi plötsligt med totalt främmande människor vid ett middagsbord på en restaurang. Vår diskussion tog efter ett tag en ny vändning. Från hej hej, vem är du till invandrare, hemspråk, Sverigedemokrater och de där j**** invandrare som bara lyfter socbidrag och förstör vårt land. De där j**** invandrare som inte vill arbeta eller lära sig svenska. De där j**** invandrare som tar våra jobb. Och till de där j**** politiker som gör det svårt för en att få sjukersättning trots att ens rygg är paj och man inte kan arbeta så att man måste arbeta svart. Jag bet i läppen, försökte diskutera hederligt. Jag försökte försvara. Men det var inte mycket jag kunde försvara. För ingen lyssnade på mig. De lyssnade bara på sig själva. Deras bittra liv som "fattiglappar och sjuka" kunde inte ta in något annat än deras egna berättelser. Familjen från Falkenberg la sin röst på Sverigedemokraterna. De hörde till de 13 % av Sveriges befolkning som röstade på Sverigedemokraterna. 

Hur gick det till? Min tanke är att våra politiker har verkligen misslyckats när de inte lyckats lyssna på familjen Falkenbergs berättelse. Varje människa förtjänar att bli lyssnad, sedd och hörd. Även om man inte delar samma åsikter. Och om inte en politiker hinner till familjen i Falkenberg behövs en stark, förståelig lärare. En lärare kan verkligen göra skillnad. En lärare kan lyssna, se och höra. En lärare kan visa vägen och vara förebild. En lärare kan ändra riktningen som kan påverka i bästa fall många generationer. 

Är du en sådan lärare? Vågar du stå där och stolt säga att du är en lärare som vill göra skillnad? Jag hoppas det! 

Låt alla elever simma i kunskapen

Att få gå i skolan, äntligen! Vilken lycka till en elev som inte fått den möjligheten tidigare i livet. Men att vara en ungdom och börja lära sig att läsa och skriva är kämpigt. Att inkludera en sådan elev i den ordinarie undervisningen kan vara förstörande till denna person. 

Tänk själv! Att sitta i klassrummet, se andra diskutera, läsa, skriva och samarbeta. Samtidigt att sitta själv som inlåst i ett fängelse, i bokstävernas fängelse. Att inte förstå ett enda ord, en enda bokstav. Att skämmas för det. Att försöka gömma sin okunnighet. Dessutom kämpar man med allt det nya som pågår runtomkring sig. Hur beter man sig i klassrummet, i skolan och i samhället? Hur lyckas man hålla tiderna trots att man inte kan klocka? Hur äter man med gaffel och kniv? Hur spelar man pingis så som alla andra på skolan? Hur åker man buss till skolan? Vad gör man när man hoppar av på en fel busshållplats? Hur, hur och återigen hur? 

Och ingen frågar vad hen kan i stället!  Ibland kan inte ens någon fråga. Ingen som kan lyssna på hur hen jobbade på en affär i hemlandet, köpte, sålde och organiserade. Ingen kan lyssna på hur hen tog hand om alla djuren i familjen, hur hen hjälpte en ko föda sitt kalv, hur hen visste exakt hur man tämjer en häst. Ingen kan lyssna hur duktig kock hen är. 

Ett ungt liv vill inte sticka ut. Ett ungt liv vill vara som alla andra. Men hur gör vi på skolan så att ett ungt liv utan skolbakgrund inte drunknar på vår skola? Jag hävdar bestämt, med all erfarenhet om alfabetisering, att elever som saknar skolbakgrund inte ska gå i den ordinarie undervisningen. Jag hävdar att dessa elever mår bättre att få gå i en alfabetiseringsgrupp tills de blivit litterala. Det går inte alla gånger att organisera en sådan grupp på en skola men det är värt att lyfta upp frågan på kommunnivå. Finns det en möjlighet att skapa en sådan grupp i kommunen?

Jag kan inte glömma min kära före detta elevs ord efter att hon gått 60 timmar samhällsinformation på modersmålet: "Det var som om de hade kastat mig till ett hav av kunskap men jag kunde inte simma." Dessa ord bär jag med mig och gör att jag är övertygad om att det inte går att kasta en elev till en ordinarie undervisningen på högstadiet eller gymnasiet utan att hen drunknar. Inte ens studiehandledning är till någon nytta när man försöker redan ut fransk revolution när man egentligen ska koncentrera sig på läs- och skrivinlärningen, helst på modersmålet först. När man ska lära sig simma i bokstävernas värld. När man ska börja utvidga sitt perspektiv mot den litterala världen!

Om stödsamtal

Min dotter föddes dramatiskt. Hon togs ifrån mig efter att hon slutat andas i min famn. Detta skedde några timmar efter att hon fötts. Min dotter hade hjärnblödning. Allt snurrade i huvudet på mig. Jag var så klart förvirrad och rädd. Rädslan av att hon inte kan lära sig gå, rädslan av att hon inte kan lära sig prata alls, rädslan av att hennes armar eller fötter inte kommer att fungera så som de ska, rädslan av att hon skulle få stora svårigheter begåvningsmässigt. All den här rädslan är borta idag. Hon fick den bästa vården man kan tänka sig och som till slut också räddade henne. Hon är idag frisk helt enkelt! 

Men mitt i all dramatik fick vi föräldrar också stöd. Sjukvården tog inte bara hand om dottern utan även om oss. Kuratorn kom till oss och gav stödsamtal. Vi begärde aldrig dessa samtal. Vi fick det automatiskt. Därför att vi var i chock och sorg. Det var självklart att vi mådde dåligt.

Jag har många elever i mitt klassrum som mår dåligt. En har förlorat sin far, en annan är orolig för sina släktingar mitt i kriget. En elev vet inte var hens föräldrar är och någon annan lider av traumatiska upplevelser som hen varit med om som barn. Många bor trångt och har aldrig egen tid eller plats i lägenheten. Någon har inte ett eget hem. Alla mina elever har fått lämna sina land och fått komma till ett land som är främmande för dem. Bara det är svårt. 

Och vad gör vi i samhället för dem? Hur stöttar vi dessa barn? Hur stöttar vi deras föräldrar? Får nyanlända elever kuratorhjälp automatiskt? Oftast inte. Jag hör ofta att nyanlända ska få landa först. Men jag kan inte förstå skillnaden mellan nyanlända och mig. Varför behövde jag aldrig landa? Varför fick jag stödsamtal utan att jag ens begärde det? Varför var det viktigt att jag och min man mådde bra när vi hade det svårt? Och frågan som ekar i mitt huvud: Varför är det inte viktigt att ge stödsamtal för nyanlända när de har det svårt? Och hur länge ska nyanlända landa? Kan inte det vara så att de redan landat? En lång flyktresa i sig har varit tuff. Det kanske är så att den nyanlända har landat när de kommit till Sverige som i många fall varit målet.

Jag får också ofta höra att det kanske räcker med samtal med läraren. Jag håller med att små samtal mellan eleven och läraren är viktiga. Mitt uppdrag är  i första hand kunskapsförmedlare men jag är även jättegärna en medmänniska. Men att säga att mina samtal med eleven ska ersätta stödsamtal med kuratorn låter i mina öron nedvärderande. Varför behövs kurator då? Har inte en kurator mer kunskap om hur man samtalar med en människa som mår dåligt än jag som pedagog? Jag vill tro att båda typer av samtal behövs. 

En uppochnervänd värld

Sitter på ett torgkafé i min lilla hemstad. Frossar i mig en grismunk, en finsk delikatess. Plötsligt vaknar jag till. På bordet bredvid mig sitter fyra mattelärare. Deras diskussion gör mig nyfiken. De pratar inte om jobbiga elever eller om hur tråkigt det blir att återvända till sitt jobb. De pratar inte om arbetsbördan eller om sänkande elevresultat. De pratar om lärande. De pratar om matematiska uppgifter. De pratar hur eleverna brukar närma en viss matematisk uppgift. Diskussionen hamnar även en kort stund till Pisa-undersökningen. Lärarnas konstaterande är att det gäller att ha hög nivå på undervisningen. Sen återgår lärarna till matematiken och till hur man bäst förklarar för eleverna ett matematiskt moment.

Detta kallar jag för kollegialt lärande och för professionalism. Det finns delar jag skulle kunna kritisera i den finska skolan utifrån mina egna erfarenheter. Men faktumet att lärare är professionella, kunniga i Finland återstår. Finska lärare har oftast en magisterexamen. Bara det! Någonting att reflektera över här i Sverige. 

Min väninna i Finland utbildade sig först till ekonom men studerade senare även pedagogik för att kunna arbeta som lärare. Hon berättar om situationen där alla som vill bli lärare inte kan bli det. Alla tas inte in på utbildningen helt enkelt. Samtidigt berättar min väninna om personer som arbetat exempelvis med fonder eller på banken tidigare bestämmer sig att bli lärare senare i livet. För att det är fint att vara lärare. För att läraryrket är attraktiv med bra arbetsvillkor. För att lärare är högst uppskattade. Samtidigt hör jag en svensk väninna till mig säga att det är väl bra att gå vidare i livet när man lämnar läraryrket. En uppochnervänd värld!

Tankar om flerspråkighet

Mamma, jag är skolans bäst i finska. En stolt, liten pojke, 7-åring. Stolt över sin flerspråkighet. Stolt över sina kulturella ramar. Det är min son. Och tänk att han har fått något att vara bäst på helt gratis, genom att hans omgivning erbjudit honom en möjlighet att bli flerspråkig. 

Samtidigt på annat håll: Skam över sin flerspråkighet. Skam över att man läser svenska som andra- och inte som förstaspråk. Skam över att man inte är som alla andra. Skam över att man alltid har ett invandrarstämpel på pannan.

Önskar att alla flerspråkiga elever kunde stolt bära sin identitet utan skam. Önskar att flerspråkighet skulle bli en norm, ett normalläge. 
Önskar att vi såg flerspråkighet mer som resurs än som belastning. 

Tysta elever

Små frågor efter litteraturläsningen.

Jag: "Kan man vara en vän med en flicka som inte talar?"
Eleven: "Nej! Det går ju inte."
Jag: "Men måste alla ha en vän?" 
Eleven: "Ja! Annars mår man inte bra."
Jag: "Om man inte kan vara en vän med flickan som inte talar, vem är då hennes vän?"

Tystnad

Eleven: "Någon måste vara en vän till henne."
Jag: "Vem kan vara en vän till henne som inte talar?"
Eleven: "Jag, till exempel."

Jag: "Har vi elever i klassen som inte talar?"
Eleven: "Ja, alla nya är först tysta."
Jag: "Varför?" 
Eleven: "Därför att de inte kan svenska."
Jag: "Precis. Vad måste vi göra då?"
Eleven: "Vara vänner. Då lär man sig."

Hon var bäst i matte!

Första dagen i matematik-undervisningen i den ordinarie klassen. Jag var orolig. Hur skulle det gå? För att hjälpa till skickade jag två elever samtidigt. Allt detta för att de skulle kunna stötta varandra sen. 

"Hur gick det?" undrade jag efter lektionen. "Hon var bäst i matte", sa den andra. Hon log stolt. Hon hade varit bäst av alla elever trots att hon inte kunde mycket svenska ännu. 

En påminnelse om att nyanlända har med sig mycket kunskaper som de inte alla gånger får visa. Men de förtjänar alla möjligheter till det. Att inte kunna språket betyder långt ifrån att man inte kan någonting. Man kan visst mycket. Ibland till och med mer än någon annan i klassen!

Pojkar får väl inte mer utrymme i klassrummet

Det finns väl ingen lärare som gör så! sa han. Vi diskuterade huruvida pojkar och flickor får lika mycket utrymme i klassrummet. Jag hänvisade till forskning. Hävdade bestämt att pojkar oftast får mer tid i många klassrum. Men det trodde inte han. Jag önskar jag kunde tro på det också. Tyvärr tror jag inte att vi är så jämställda i Sverige. Jag tror att pojkar fortfarande får mer utrymme i klassrummet men till slut även sämre betyg och bättre lön. Detta handlar så klart inget annat än om våra normer, om våra förväntningar och föreställningar. Kanske dags för mig att be någon att räkna tid hur mycket mina pojkar respektive flickor får prata i klassrummet. Men hur gör man om majoriteten av eleverna är flickor? Hur räknar man då? Ska man då räkna tid till varje respektive individ i stället för att räkna hur mycket tid det ena eller andra könet får? Tål att tänkas vidare. 

Matteundervisning för elever utan skolbakgrund

Från det konkreta mot det abstrakta! Så här såg min matteundervisning ut en gång när jag fortfarande undervisade elever med kort eller ingen skolbakgrund. 

Först visade jag en liters mjölkförpackning och ett decilitermått. Jag ställde frågan hur många deciliter innehåller en liter. Jag fick många intressanta svar men inget rätt. Vi började räkna. Ett, två, tre....tio! Underbart. Och sen började vi repetera och repetera. Vi tränade deciliter och liter in och ut. Ingen kunskap kommer gratis och därför är repetitionen mycket viktigt med elever med kort eller ingen skolbakgrund. Och jag hade massor med övningar tills eleverna verkligen förstod hur allt går till. 

På samma sätt gjorde vi i nästa steg med gram. Hur många gram innehåller ett kilo? Och sen repetition efter repetition. 

Till slut ansåg jag att eleverna var värda ett pris. Vi skulle baka kokosbollar. Ett utmärkt sätt att träna lite till men även få variation i övningen och se om eleverna kunde använda kunskapen i verkligheten. 

Och resultatet blev smaskigt och eleverna var hur nöjda som helst!

Receptbok för nyanlända

Fikade hos grannen. Fick goda kakor som hon bakat med sin 6-åriga dotter. Fick bekanta mig med denna söta receptbok.

Och där fick jag en idé att boken kan lätt användas i alfabetiseringsundervisning och i undervisning med nyanlända. Varför inte skriva ner receptet därefter gemensamt med eleverna?

Testa du också!

Vill du lära dig mer om alfabetisering?

Jag föreläser om mina böcker och om alfabetisering samt arbetet med studerande med kort eller ingen skolbakgrund!

Kom och lyssna på mig i Malmö eller i Göteborg den 7 och 8 maj!

Läs mer: Inspirationskväll

Lärarens kraft att påverka

Läs hur jag blev läromedelsförfattare!

Manus nr 1 mars 2014 #Sverigesläromedelsförfattarensförbund

Varför läser vi allt detta?

- Varför måste vi lära oss allt detta innan vi kan mycket bra svenska?, frågade eleven. - Vi studerar historia, geografi, matematik men vi kan inte svenska ännu. 

Vilken klok elev jag har. Hon hade verkligen reflekterat över detta. Hon var ganska ny i gruppen. Hon hade kommit till Sverige för drygt en månad sedan och kunde redan skriva och prata svenska en hel del. Jag insåg att jag inte varit tillräckligt tydlig gentemot eleverna. Jag berättade om språkutvecklande arbetssätt. Jag berättade att eleverna hade mycket bättre möjligheter att klara sig i den ordinarie undervisningen när de hade fått lite mer ämnesinnehåll i introduktionsgruppen. Jag förklarade och gav exempel. Till slut lyfte jag upp eleven. Utan det här sättet att undervisa skulle du inte kunna ställa denna mycket kloka fråga! sa jag till henne. Utan det skulle du inte kunna producera så fina texter som du gör. Hon nickade och hade förstått frågan. 

Jag tror på språkutvecklande arbetssätt. Jag tror att eleverna kan utvecklas mycket snabbare med den typen av undervisning än om de skulle undervisas traditionellt. Ibland får jag höra att eleverna behöver kunna grunderna också. Vad är grunderna då? Att kunna kläder, möbler och matord? Är det grunderna?  När behöver eleven kunna namnen på alla möbler i den ordinarie undervisningen? Om eleven behöver köpa en fåtölj tar hon garanterat reda på ordet själv. Vi har inte tid att undervisa alla dessa "baskunskaper" Det tar ju trots allt 5-8 år för en elev att kunna skolspråket. För att snabba på processen kan vi ju strunta i undervisningen om möbler om kläder. Det har vi inte tid med. Vi kan hellre koncentrera oss på skolspråket.

Fru Saftglas och siffrornas pizzeria

Jag har en kreativ son. Det är svårt att få honom följa reglerna enligt regelboken. Han vill oftast gå sin egen väg. En dag gjorde han sin läxa. Han skulle plocka fem substantiv från kapitlet han läst i boken. Därefter skulle han ta ett av substantiven och göra en hel mening om det ordet. Min son ville plocka två substantiv i stället och göra en hel mening av de två orden. Jag begränsade inte hans kreativitet. Han valde orden läraren och saftglas. Hans mening skulle därmed låta Läraren hette Saftglas. Min son tyckte att meningen var rolig. Tänk om någon skulle heta Saftglas! Fröken Saftglas, hur mår du? Magister Saftglas, Vilket fint väder det är ute! Så roligt det skulle vara! Men vi vuxna är väldigt inrutade i våra tankesätt. Min sons lärare hade haft svårt att förstå kreativitet i meningen. Läraren hade ändrat meningen till Läraren hämtade saftglas.  

En lärare kan visst heta Saftglas!

Jag har idag varit hemma med min son som är förkyld. Vi har jobbat med matematik. Efter en stund tyckte min son att det blev tråkigt. Han började skapa en pizzeria till siffrorna i stället. - Siffrornas pizzeria! Den här pizzerian finns i Frankrike, sa han. Jag, vuxen och lärare, trodde en stund att sonen hade blandat Italien och Frankrike med varandra. Men nej, så var inte fallet. - För det finns faktiskt pizzerior även i Frankrike, fortsatte han sedan. 

Siffrornas pizzeria

Det är svårt för oss vuxna att ta steget utanför boxen. Det vågar barnen göra mycket mer. Det gäller bara förstå det. Låt kreativiteten flöda både hemma och i klassrummen. Begränsa inte barnens vägar. Låt barnen bli starka individer som vågar gå sina egna vägar. För annars blir världen mycket grå och tråkig!

Låt mina barn vinna varje gång, tvinga inte dem att välja

Min dotter har bytt avdelning på sin förskola. Den nya personalen välkomnar henne genom att jobba med temat om olika länder. En pedagog visar stolt vad de har skapat. Det är fint! Mycket fint. Men...poängen är att de påstår att min dotter kommer från Finland. Jag korrigerar lite tyst genom att säga att Hennes föräldrar kommer från Finland. Pedagogen noterar inte vad jag säger. Mina två barn är födda i Sverige. De talar två språk: finska och svenska. De har två nationaliteter men de har svenskt pass. De kommer absolut inte från Finland. De kan inte invandra till Sverige om de är födda här. Så nej, de kommer inte från Finland.     

Jag lider i hjärtat. Jag vill att mina barn får själva välja sin identitet. Jag vill att de får själva säga om de är svenskar, finnar, européer eller världsmedborgare. Jag vill inte att någon annan bestämmer det i stället för dem. Men jag vill inte såra pedagogerna. De är fina mot min dotter, de gör ett bra jobb. Men önskar i smyg att de lät henne hitta sitt eget jag. Det verkar vara svårt för människor. Den största utmaningen uppstår varje gång när Finland tävlar mot Sverige i ishockey. Då försöker folk att få min son att välja ett lag. Min son är strategisk. Han hejar det laget som leder i tävlingen. Min son vinner varje gång! Han är sju år. Varje år är jag orolig att han väljer ett lag bara för att han måste. I min värld behöver han inte välja. I min värld behöver inte min dotter tvingas bli en finne. I min värld är mina barn individer med två språk och med många kulturella erfarenheter i bagaget. I min värld är de barn, inga finnar, inga svenskar. 

En orolig men tacksam mamma

En förälder sitter bekymrat bredvid sitt lilla barn. Läraren har precis gått igenom läget om barnet. Barnet som ska utredas. Ett annorlunda barn. Men ett barn som alla andra trots allt. Ett barn som behöver bli sedd. Ett barn som behöver kärlek, uppmuntran, uppmärksamhet. Ett barn som behöver bli lyssnat, behöver stimulans, behöver känna sig viktigt. Jag ser mammans oro. Jag går till henne och säger: "Your child is lovely. What ever it is she/he needs love." Mamman lyfter blicken och ler. "Tack", säger hon. "Tack Tiia! I love you!" 

Jag saknar honom - tre viktiga ord

Jag minns en elev mycket väl. Någon skulle beskriva honom som besvärlig, jobbig och skolkare. Men jag visste att det enda han behövde var kärlek, känslan av att vara sedd och viktig. Varje morgon han inte var i skolan satte jag eleverna i arbete och ringde ett samtal till hans boende. Varje gång bad jag personalen hälsa eleven att jag saknade honom. Inget mer men mycket välvalda ord. Efter en halvtimme var han i skolan...varenda gång. Råkade det bli en dag då jag helt enkelt inte hann ringa honom kom han inte. 

I skolan kunde han plötsligt försvinna. Direkt jag vände mig bort från honom kunde han lämna klassrummet. Jag minns en gång när jag vände mig tillbaka och såg att han inte var där. Jag frågade de andra var han var. Eleverna sa att han precis lämnat rummet. Jag gick ut och sprang efter honom. Jag ropade hans namn. Efter en stund vände han sig om, log och gick tillbaka till klassrummet.

Ett år efter att han bytt skola träffade jag honom i tunnelbanan. Han kramade mig hårt, sa "Tack för allt" och steg av från tåget. Mitt hjärta sprack av lycka.  

Resan hit

Ny upplaga av Resan hit är snart ute! Bläddra och bekanta dig mer här:

Resan hit - bläddra

Missa inte lärarhandledningen!

Välkommen till skolan!

Eleverna ska känna sig välkomna när de kommer till skolan. Jag hänger alltid upp en skylt på dörren till mitt klassrum. Skylten har jag fått av en gammal kollega. Där står "Välkommen" på många olika språk. Andra elever i skolan stannar gärna till vid min dörr för att läsa skylten. Många tycker det är roligt att jag har text på deras hemspråk på min dörr. Och de eleverna vars språk inte finns på skylten brukar gärna lägga till en lapp på det språket under min skylt. 

Kanske någonting för dig att hänga upp när eleverna återkommer till skolan efter julledigheten?

En övning

Jag gillar att klippa sönder texterna vi jobbat med i gruppen. Sen får eleverna skapa texten på nytt. Helst två och två. Då blir det en bra övning om samarbete och språk. Det blir en övning om textstruktur, textförståelse, grammatik och ordförståelse. En övning om koncentration. En övning om hur man gemensamt konstruerar en text samtidigt som man tvingas till att samtala om text och språk.