29 oktober 2013

Ansvar eller lydnad

Ansvarskultur är det som möjliggör lärandekultur i klassrummet, fick jag höra. Så sant. Motsatsen till ansvarskultur är lydnadskultur. Lydnadskulturen är den skolkulturen som mina föräldrar fick uppleva när de gick i skolan. Det är den kulturen som även jag fick uppleva i min uppväxt. Det är den kulturen som vår skolminister verkar förespråka. Lydnadskulturen handlar om makt, kontroll och bestraffningar. Lydnadskulturen handlar även om belöningar, ungefär som i programmet Super-Nanny. Klassrum där eleverna sitter tysta och där disciplin och arbetsro behärskar hämmar elevers lärande. Eleverna upplever ofta rädsla och skuld i sådana klassrum. I ansvarskulturen samarbetar alla. Alla är delaktiga. Ingen hånas eller trycks ner. Det är då alla kan ta ansvar för sin egen inlärning. Det är då lärandekulturen blomstrar. Det är då alla mår bra och det är då alla vill lära sig.    

16 oktober 2013

Elevdemokrati

En morgon ville eleverna prata med mig. Det lät seriöst. De började försiktigt. Men till slut kom de till saken. De ville göra något roligt! De skulle vilja åka skridskor eller gå på bio. Lite som en klassresa fast bara en dag. Men det var ingen självklarhet för eleverna att skolan skulle betala den lusten. Och kommunen har en strikt regel om att det inte är tillåtet att begära pengar från eleverna. Därför hade eleverna redan en plan. De skulle sälja choklad och tjäna de pengarna som krävdes. Utmärkt, sa jag. Detta är ju elevdemokrati i allra högsta grad. 

Jag lovade ta reda på olika alternativ vi skulle kunna göra. Eleverna skulle ta reda på hur och vad de skulle kunna sälja för att tjäna pengarna. På vägen hem såg jag redan några av mina elever att springa i regnet. De hade köpt choklad på mataffären och hade satt igång försäljningen. Jag köpte direkt några chokladkakor. Vilken initiativkraft!

Efter ett par dagar presenterade jag mina idéer. Ett alternativ var Naturhistoriska Riksmuseet och Cosmonova. Det röstade eleverna för. Eleverna hade hälften av pengarna. Jag lovade fråga rektorn om skolan var redo att betala andra halvan. Det sa rektorn ja till. Det blev en fin kompromiss. 

Nu väntar eleverna spänt på vår utflykt. Det gör de säkert ännu mer för att de bidragit till resan själva. Heja elevdemokratin! 

4 oktober 2013

Att bygga en relation till elever


Några elever på min skola, i närheten av mitt klassrum, lever livet fullständigt när de bara får ett tillfälle. De springer och skriker i korridoren när de har rast, inte alla gånger samtidigt som mina elever har rast. Det stör mitt arbete. Det stör min undervisning.

Häromdagen satt några av dem i sofforna utanför mitt klassrum. Framför dem, på golvet, fanns massor med pappersbitar som någon slängt där efter att rivit pappren i små bitar. Jag bad killarna att plocka upp pappren. Det funkade så klart inte. Jag småpratade med killarna. Jag frågade om deras intressen, om skolan och vad de höll på med sina mobiler. Killarna pratade glatt med mig samtidigt som de tuggade tuggummi och åt smågodis (inte tillåtet!). Jag bad dem plocka upp pappren en gång till. Jag utmanade dem. Om jag skulle plocka upp fler pappersbitar än dem skulle de ge mig en godis. Skulle de däremot vinna tävlingen skulle jag istället ge killarna något roligt, något de behöver. Jag var inte klar med tanken vad jag egentligen skulle ha givit dem men en kram hade de i alla fall behövt. En kram är alltid roligt och någonting de här killarna behövde desperat. Fortfarande, det gick inte hem, men jag såg hur killarna blev mer och mer intresserade. De var riktigt nyfikna på vad jag skulle erbjuda dem. Jag frågade om de skulle svara likadant till sina mammor. Jag såg hur besvärade de blev av den frågan. Mamma är helig för dem, antar jag. Att blanda in mamman var fult av mig, men effektivt. Det orsakade lite skuldkänslor hos tuffingarna.

Jag lyckades inte få eleverna att plocka upp pappersbitarna men jag väckte någonting hos dem. Det viktigaste var att jag började bygga upp en relation till dem. En relation som gör att det blir lättare för mig att få de göra det jag säger de ska göra trots att de inte är mina egna elever. På det sättet blir miljön trivsammare för oss alla.