Det var en gång en oerfaren, ung och naiv lärare. Det var en gång jag! Inte trodde jag att jag skulle bli mutad. Inte förstod jag det ens då. Jag trodde det var oartigt att tacka nej till en lunch. Han ville prata om skolrelaterade saker med mig. Han var verkligen tvungen. Han skulle behöva hjälp. Jag vet inte varför men jag tackade ja. Vi åt på en restaurang bredvid skolan. Vi pratade ditt och datt. Jag försökte komma till själva ämnet. Han pratade om allt mellan himmel och jord. Jag minns att det kändes konstigt. Vi skulle prata om skolarbetet. Äntligen kom han till själva frågan. Han hade ju bara en uppgift kvar men han skulle behöva sitt betyg snarast. Han måste komma in på utbildningen till hösten och han skulle skicka sin ansökan med betyg under veckan. Men den där uppgiften...den skulle han gärna göra om ett par veckor. Jag litade på honom och sa ja. Han fick sitt betyg. Ett G. Men den där uppgiften gjorde han aldrig.
Att han aldrig gjorde sin uppgift var en besvikelse. Han hade ju lovat mig. Samtidigt kan jag tycka att den uppgiften inte hade någon verklig betydelse för hans betyg. Han hade absolut förtjänat det. Men skolan hade ett princip att eleven ska ha gjort vissa uppgifter innan man kan godkänna kursen. En uppgift av väldigt många gör ingen stor skillnad. Dessutom ska man titta på målen och inte antalet uppgifter. Men han hade ju lovat mig! Och han hade betalt min lunch trots att jag tyckte att det var pinsamt och olämpligt men jag trodde att jag skulle vara oartig om jag vägrade ta emot den. Idag förstår jag en sak: Jag blev mutad den dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar