5 mars 2013

En kram = en mänsklig rättighet

Ett ensamkommande flyktingbarn har många gånger fått fly för livet. Resan hit till Sverige har oftast varit en komplicerad historia. Att ta sig hit till Norden tar ju ofta flera månader, till och med flera år. Man har fått lämna mycket bakom sig, inte bara i sitt hemland utan även under resans gång. Man har fått lämna många vänner, reskamrater och många familjemedlemmar samt många människor som betytt mer eller mindre och som man mött på vägen hit. I alldeles för många gånger även utan att ha kunnat ta farväl på riktigt! 

Att lugna ner sig till slut i Sverige utan att behöva fly kan vara svårt för några. Några känner sig en oro i kroppen, känslan av att behöva fly väldigt länge. Det känns många gånger att dessa ungdomar flyr sina traumatiska upplevelser. Det tar sina uttryck oftast fysiskt. Att inte orka koncentrera sig. Att "explodera" vilken minut som helst. Att inte sova bra. Att inte vara kapabel att ta in ny kunskap. 

En dag kan eleven bara vara borta. Eleven kan ha skickats till ett annat land eller till en annan kommun. Att behöva flytta utan att ha kunnat säga hej då till sina skolkamrater och lärare känns onödigt, tycker jag. Måste man ha så bråttom? Kan man inte vänta en extra dag för att få ett avslut för en period i livet? Behöver man verkligen lämna allt utan någon varning? Bara att kunna ge ett klassfoto och en kram kan betyda så mycket för en individ. Att en dag få veta att ens elev har skickats till Arvidsjaur eller Italien känns inte bra. Ett avslut med kramar borde vara en mänsklig rättighet även för asylsökande flyktingungdomar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar