29 januari 2013

Musik och Afrika





Musik i den afrikanska vardagen kan inte längre vara en myt! Jag har nu sett med mina egna ögon hur den fanns överallt. Den fanns i undervisningen, i barnens leker. Den fanns på kvällarna vid brasan efter en lång och slitsam dag med sitt hushållsarbete eller med arbetet inom jordbruket. Musiken fanns i talen och vid festerna. Den fanns med även när man tiggde pengar. Rytmen fanns i kvinnornas arbete vad de än gjorde. Lyssna här på Samba och hennes tack-sång till oss efter vår vistelse i Wulli i Gambia! Visst är hon underbar?





video






27 januari 2013

Vem är din familj?

Jag träffade en gång en somalisk man som jobbat på Migrationsverket. Han berättade att Migrationsverket alltid ställer frågan om familjen när personen söker asyl. Vilka familjemedlemmar har den berörda personen? Jag fick höra att varenda somalier som kommer till Sverige svarar huruvida deras föräldrar är vid livet eller inte och hur många syskon de har. Med andra ord är ens familj lika med som föräldrar och syskon. Detta bekräftade mina somaliska elever. Vi tänker så klart annorlunda. Skulle någon undra hur min familj ser ut skulle jag svara att jag är gift och har två barn. 

När jag var i Gambia var just familjebegreppet mycket intressant. Jag kan inte påstå att jag fortfarande riktigt förstår hur gambierna tänker kring familj. Men man pratade ofta om familjen och om den förlängda familjen (=extended family). Gränsen mellan familjen och den förlängda familjen var nog inte helt tvärsäker. Dessutom besvärade man sig inte alla gånger att göra skillnaden. En familj är ju en familj. I stort sett var ändå ens egen familj ens barn, föräldrar och syskon. Alla andra som bodde nära eller i samma innegård (=compound) hörde till den förlängda familjen. Det kunde vara ens farföräldrar, faster eller ingifta kvinnor eller kusiner. 

Den innegården där vi bodde i byn Taipatou innehöll nog cirka 50 personer. Allt gjordes kollektivt. Man turades om med saker som matlagning och vattenhämtning som om man bodde i ett kollektiv. Barnen kändes vara mer eller mindre allas egendom. Inte konstigt om familjen får en annan betydelse. Och när min tid i Gambia var slut hade jag plötsligt en ny familj. En gambisk familj! Och tiotals nya barn!




18 januari 2013

Fyra dagars pina!

Lördag. Telefonen ringer. Det är min kollega. Hennes elev har tagits in i psykakuten. Han ska ut från landet när som helst. Återigen ett Dublin-fall och återigen en ung individ som är nära att kollapsa! Och han ska inte till vilket land som helst utan till Rumänien av alla dessa länder. Rumänien, ett land som får mina tankar till romer och de icke-existerande mänskliga rättigheterna. Ett land som inte ens kan ta hand om sina egna. Hur skulle de kunna ta hand om de andra, de främlingarna, de invandrarna, de individerna som härstammar från någon annanstans i världen? Ingen chans säger mitt sunda förnuft. 

Det jag får höra i samtalet med min kollega är att hans asylansökan ska prövas i Sverige om han får stanna i landet fram till torsdag den kommande veckan. Det handlar alltså om fyra dagar! Dessa fyra dagar ska han bara vänta och lida. Dessa fyra dagar avgör hur hans livsöde blir. Om han gömmer sig ska han vänta 18 månader för att få söka asyl igen. Om han inte hämtas av gränspolisen under de här dagarna kommer han med stor sannolikhet att få asyl i Sverige och få börja sitt liv på nytt. 

Måndag. Han hämtas av polisen. Han tas till Arlanda. Men ett underverk sker: Planet får tekniska fel. Han tas in i förvaring. De kan inte behålla honom i förvaringen för han är alldeles psykiskt skör. Han ska tillbaka till psykakuten. Hade berättelsen slutat här hade jag nästan blivit djupt troende. Den stunden jag hörde om planet som aldrig lämnade Sverige var så stor. Det fanns hopp. Två dagar till. Hur blir det? Jag får höra att han ligger ihop kuren på golvet på psykakuten. Vilket lidande! 

Tisdag. Väntan fortsätter. Han är helt nerdrogad. Svårt att få kontakt med honom. Besöksförbud för hans godman. Han ska lida ensam och vänta. 

Onsdag. Min kollega kommer till psykakuten för att träffa honom. Tomt i rummet. Han är borta. Förmodligen är han redan i Rumänien. Jag vill inte ens föreställa mig hur det kändes för honom att bli hämtad. Tomt i rummet, tomt i hjärtat!

Torsdag. Min kollega får höra att han tagits till fängelset i Rumänien så som man ofta gör med asylsökande där. Hans enda brott: Att ha kommit illegalt till Europa i jakten på ett tryggt liv. 

16 januari 2013

Mariama Ceesay- en för alla kvinnor

Mariama Ceesay: en feminist, oppositionspolitiker, människorättskämpe och journalist. Hennes glöd är att svårt att inte bli inspireras av. Med Mariama tillbringade vi en väldigt stor del av vår tid i Gambia. Hon tog oss runt i Serekunda, åkte med oss till Wulli och bjöd oss hem till sig själv för att gemensamt kunna laga god gambiansk middag. 

Mariama bryter normer och tabun genom att prata om det smärtsammaste hon varit med om, pedofili. Hon berättar om sin tid i total fattigdom som uteliggare efter att familjen nekat hennes historia. Tystnad skulle ha varit det enda rätta, tyckte många. Hon och hennes familjs rykte blev förstört men hon gav inte upp. Idag är hon en rebell som hon själv uttrycker saken. Hon går runt och talar med kvinnorna om pedofili och kvinnornas rättigheter. Hon uppmuntrar kvinnor till frihet och egenmakt. Hon kämpar för friheten och demokratin i Gambia. När vi pratar med Mariama ser man tydligt hur hon brinner för det hon gör. Hon är övertygad om sin sak. 

Mariama är politiskt aktiv och arbetar som journalist för den oberoende gambianska tidningen Foroyaa. Men att arbeta som journalist utan dator och kamera är minst sagt utmanande. Därför var jag extremt glad för att kunna skänka bort en laptop till henne för att underlätta hennes demokratiska arbete. Laptoppen är en gåva av en vänlig själ på Twitter. Stort tack till dig som jag fått datorn ifrån!

Har du någon briljerande idé om hur man skulle kunna bidra till Mariamas arbete är du mer än välkommen att kontakta mig.  Mariama är en stark kvinna som förtjänar all marknadsföring och som jag önskar all lycka till i sitt arbete för Gambias och världens kvinnor!    


14 januari 2013

Svårigheter i alfabetiseringsundervisningen i Gambia



Det var underbart att följa med i alfabetiseringsundervisningen i Gambia.  Men undervisningen hade sina svårigheter. Här är en lista över några punkter jag kommit på.

  1. Det saknades böcker och pennor.
  2. Det saknades bänkar och bord. 
  3. Det saknades kunniga lärare.
  4. Det saknades utbildningslokaler. 
  5. Det saknades el/ljus för att kunna bedriva undervisning efter att mörkret hade fallit (vilket skulle kvinnorna föredra). 
  6. Det saknades tid i vissa perioder för att kunna följa med i undervisningen kontinuerligt. Speciellt regnperioden var tuff. Då hann inte kvinnorna komma till lektionerna. 



"Det saknas"-lista är lång och skulle kunna göras ännu längre. Man märker snabbt om hur basala saker vi pratar om nu. Men det som inte saknas i vuxnas alfabetiseringsundervisning i Wulli-distriktet i Gambia, väger ändå mest: Viljan att lära sig!

10 januari 2013

Diskussioner om polygami

I Gambia tillåts en man ha upp till fyra fruar, exakt så som det står i Koranen. Det var hög status att ha mer än en fru. En man med bara en fru var ingen man fick man en känsla av ibland. Jag pratade med en kvinna om hur det var att dela en man med någon annan. Det var inget problem fick jag höra men jag tyckte mig ändå att se en viss sorg i blicken när hon sa det.  



En gång hade vi en mycket intressant diskussion med en man om polygami. I det läget visste jag inte att han hade två fruar. Jag skämtade att jag skulle bli Gambias första kvinna med fyra män. Men det skulle inte vara möjligt, sa han! Det var ju emot religionen. Jag är ledsen men jag tvivlar på det. Att det står i Koranen att en man får ha upp till fyra fruar kan jag inte neka, men jag tror inte det står bokstavligen där att det är förbjudet för kvinnan att ha flera män. Men det är nog så man vill tolka det. Den som har annan kunskap om saken, får gärna upplysa mig om saken.

Vår diskussion gick till Tibet där en kvinna kan vara gift med flera män, oftast bröder till varandra. Vår gambiska vän kunde inte förstå detta. Tanken hade aldrig ens funnits i hans värld. Han blev förvirrad och började undra hur det skulle gå till. Vad skulle hända när alla män vore hemma samtidigt? Antingen skulle kvinnan gå sönder eller mannen skulle ju vara tvungen att vänta på kvinnan! Inte möjligt!

Jag vände på saken. I polygyni (=en man är gift med flera kvinnor) är ju kvinnan tvungen att vänta på mannen, påpekade jag. Jag såg att jag gjorde vårt manliga sällskap ännu mer förvirrad. Han hade nog aldrig tänkt på saken utifrån kvinnans perspektiv. Jag är övertygad på att han hade svårt att släppa tanken den kvällen när han gick hem till sina fruar. 

8 januari 2013

Alla dessa kläder!


Har du någonsin skänkt bort dina gamla kläder till en insamlingslåda? Har du någonsin tänkt på vad som händer med de kläderna? Har du också trott att de delas ut till de behövande någonstans i tredje världen? 

Jag undrade många gånger i Gambia var alla dessa högar gamla västerländska kläder kom ifrån. En gång frågade jag en gambier om det. Han svarade att de kom från en container som européer skänkt till dem. Men hallåå! Jag är kanske naiv men jag har verkligen trott att de skänks till behövande. Istället säljs de till behövande som vidare säljer kläderna till andra behövande. Någon tjänar på det är det säkert. Förmodligen flera. Jag får nu bara hoppas att pengarna hamnar i rätta händer, i alla fall delvis. För det är säkert att försäljarna som sålde kläder behövde verkligen pengarna. 

6 januari 2013

Var är alla de unga männen?

Byn Taipatou där vi bodde under vår vistelse i Wulli hade ca 350 män och 850 kvinnor. Hur många barn vet jag inte men de var många. De fanns överallt. De var allt från bebisar till ungdomar. Både pojkar och flickor. Men att männen bestod av bara 1/3 del av befolkningen i byn var märkligt. Var var alla de unga männen? Flera av de männen som bodde kvar i byn hade flera fruar. Det i sin tur bidrog till ännu större antal barn. 



Men besöket i huvudstadsregionen gav en annan bild. Majoriteten av befolkningen där var unga män, såg det ut som. Det kanske var dit männen från byarna kom för att tjäna pengar. Bättre inkomster lockade nog männen.  Och drömmen om Europa. Det verkade som om alla drömde om Europa, önskade sig flytta hit. Och till Europa var det lättare att komma om man bodde i huvudstaden, nära de få turisterna som fortfarande kom till landet. Jag såg som min uppgift att ge en annan bild. Att gräset inte alla gånger var grönare på andra sidan. Jag hade ju sett alldeles för många olyckliga individer i mitt klassrum som fått lämna allt bakom sig, sin kultur, sitt språk, sin familj, sin identitet. Visst till ett ekonomiskt bättre liv men ändå, tommare och ensammare liv också. 



Men de unga kvinnorna? Vad har de för val i livet? Ofta inte många, tyvärr. Har de tur får de välja sitt livs kärlek men inte ens det är någon självklarhet. Alldeles för många tvingas gifta sig med någon i samma släkt, i samma by. Alldeles för många blir mannens ägodel, mannens andra, tredje eller fjärde fru. 


   

5 januari 2013

Gemenskap vid middagar


Gemenskap var något oerhört stort i Gambia. Byn Taipatou var inget undantag. Att äta middag skedde så klart gemensamt. Vi satt runt en stor fat mat med flera personer. Alla åt från samma fat. De flesta åt med händerna, vi var hedersgäster som fick skedar. Det var väldigt fint att göra det tillsammans. Det kändes verkligen att man var en del av familjen. Men myntet har sin andra sida också. Hygien i byn var inte det bästa. I de primitiva förhållandena var det så klart svårt att hålla samma standard som vi var vana vid i Sverige. Sanden, som fanns överallt, kändes ofta i tänderna. Samma sand som vi trampat på, samma sand där lilla Mohammed bajsat på och samma sand där byns män spottat på. Och att rinnande vatten saknades i byn var ju en garanti att allas händer inte var de renaste efter toalettbesöket. Och de händerna åt från samma fat som vi. Gemenskapen har sitt pris!





4 januari 2013

Romantisering av Afrika


Innan vi tog oss till Wulli från huvudstadsregionen träffade vi en imponerande oppositionspolitiker Halifa Sallah. Hans råd inför resan till landsbygden var att inte romantisera bilden av Afrika, vilket vi lätt skulle kunna göra när vi landade i Wulli och fick delta underbara ceremonier med dans och trummor. Jag vet nu exakt vad han menade med sina ord.


Halifa Sallah
Att komma till Wulli var en av mina starkaste upplevelser i livet. Jag har nog aldrig blivit så väl mottagen någon annanstans. Cirka 100 personer väntade på oss. Dans och trummor, tiotals barn som ville skaka hand med oss. Jag kom lätt in i rytmen och tyckte att jag nästan hittade de svåra afrikanska rytmerna i kroppen. Vi klev tillbaka in i bilen och fortsatte i gånghastighet till nästa by. Folket följde med till byn där ytterligare 100 personer väntade på oss. Vi var som kungligheter som alla ville se och dansa med. 



200 personer var på plats bara för vår skull! En efter en visade de sina danskunskaper och drog oss med till dansen. Vi dansade tills solen gick ner. Vi hann även höra massor med tal från olika personer. Alla avslutade talet: From your home to your home! Det kändes stort! 

Exakt som Halifa Sallah sa vore det enkelt att romantisera denna bild. Att folket trots allt är så lyckliga i Afrika. Att den sanna lyckan inte kräver pengar och material. Men hur man än vrider och vänder saken är folket i byn Taipatou, likasom i de flesta platserna i Gambia, fattiga och sliter sina kropp med arbete från morgon till kväll. Deras liv är långt ifrån lätt och ceremonierna och dansen på kvällarna kan vara ett sätt att balansera livet. Byn Taipatou saknar el och rinnande vatten, all mat lagas på brasan ute på gården. Kläderna tvättas för hand. Samtidigt ska man försöka få någon slant genom att odla sina grönsaker och sälja dem på marknader. 85 % av arbeten är s.k. kvinnoarbeten där mannen inte har någon plats. 

Så ja, helt underbart med dans och trummor! Vilken glädje och vilken energi men förmodligen nödvändigt i fattigdom och i ett slitsamt liv!

3 januari 2013

Keba Karang: Alfabetisering i Gambia

Två veckor i Gambia, fullt med intryck och erfarenheter. Nu är det dags att reflektera över vad jag upplevt och lärt mig. Tankarna är så många att jag inte vet vad jag ska börja med.

Keba, Karang, Adult literacy, vuxnas alfabetisering på Gambias landsbygd, i Wulli distriktet, skedde på vuxnas villkor. Nödvändigt om man ska få kvinnorna och de enstaka männen till lektionerna. Tiden och antalet lektioner per vecka bestämdes av deltagarna varje gång de träffades. Lektionerna hade nyligen påbörjats igen efter en regnperiod då man inte hann så mycket mer än sitt ordinarie arbete med jordbruket. 





Det satt oftast 30-50 kvinnor i varierande ålder, många med sina barn, på lektionerna under ett träd eller i en enkel undervisningslokal beroende på vilken by vi var i. Svarta tavlan stod lutad mot en husvägg eller ett träd. Folk satt på enkla bänkar, stenar eller vattendunkar. Skrivböcker, pennor och suddgummin fanns nästan inte alls. Det unika i Wulli är att alfabetisering icke sker på landets officiella språk, engelska, utan på deltagarnas modersmål mandinka.



Avkodning och matematik var de upprepande momenten i undervisningen. Den som ville svara skulle lyfta upp handen och gå fram till tavlan. Varje rätt svar fick fina applåder. Ibland avslutades lektionerna med diskussioner av olika slag. Man kunde prata om vikten av att lära sig att läsa eller om hur ett annat alfabetiseringsprojekt skulle påverka området. 



Stämningen var ofta en aning kaotisk utifrån det västerländska perspektivet. Kvinnor kom lite i olika tider, någon tänkte inte på att lektionen redan påbörjats och tog en runda för att hälsa alla innan hon satte sig vid bänken. Barn ammades, något skrek och fick bäras bort. Fåren bräkte och åsnan vrålade.  



Men viljan att lära sig fanns definitivt med. Lektionerna var fullt med entusiasm, humor och värme. Kvinnorna i området hade börjat förstå vikten av utbildning. En kvinna jämförde hjärnan med en dator. Det pratades om de mänskliga rättigheterna, varav en var utbildning. Ibland kom orden i form av en sång.



Allt detta sker tack vare Sidia Jatta som under en lång period kämpat för att utveckla området. Utvecklingen ska ske inifrån, sa han ofta. Och för att kunna ge redskap för folk för att utveckla landet behövs utbildning. Mer om Mr Sidia Jatta får du läsa senare. Sidia Jatta, Gambias Mahatma Gandhi, förtjänar en grundligare presentation i något av mina senare inlägg. Innan dess kan du läsa lite om honom här.    


Sidia Jatta