19 december 2013

Ödet bakom Kajsa Kavat

Som en avslutning på terminen innan julfesten imorgon läste jag en saga om Kajsa Kavat till eleverna. 

I tre månaders ålder lämnades Kajsa Kavat bakom mormors dörr. Varför undrade jag? Varför lämnade någon en liten bebis bakom mormors dörr? Eleverna visste exakt, vilka öden det kan finnas bakom Kajsa Kavat. 

Kanske var familjen fattig. Kanske fanns det ingen pappa så att mamman var tvungen att lämna bebisen ifrån sig. Eller kanske fanns det redan för många barn i familjen. Så lät svaren. 

Det kändes som eleverna visste vad de talade om. Det kändes att alldeles för många av mina elever hade sett och hört något sådant hända. Mina elever, dessa fina barn! Men många var säkra. När Kajsa Kavat blir vuxen, då hämtar den biologiska mamman sitt barn tillbaka. Och pappan, ropade en. För livet kan ju faktiskt förändras.




16 december 2013

Boklåda

Jag har några barn i min grupp som kommer tidigt till skolan. Då sitter de oftast och väntar på att undervisningen ska börja. Därför har jag skapat små enkla böcker som eleven kan läsa innan vi kör igång med lektionen. En boklåda är ett fint sätt att locka eleverna till läsning. Böckerna jag skrivit är skrivna för nyanlända elever. De är lagom korta (oftast bara några enstaka sidor) så att eleven hinner bli klar med berättelserna. 

Att få en elev utan läsvana läsa en "bok" är en stor vinst. Det känns bra när man ser en elev att bli intresserad av läsningen. Skapa du också en boklåda. Böckerna behöver inte vara några revolutionerande berättelser. Vanliga texter om vanliga människor räcker redan långt


5 december 2013

För första gången

Plötsligt öppnades dörren i klassrummet kraftigt. Någon skrek på arabiska. Eleverna skrek. Alla rusade till fönstret. Skrik av glädje. Applåder. Snöflingor. Så var upplevelsen av snö för mina elever idag. Snö för första gången i deras liv.  

4 december 2013

Oroliga kroppar

En elev som slåss, får utbrott, har oro i kroppen. En elev som inte kan fokusera, som har svårt att ta tag i sitt skolarbete. ADHD? Trauman? PTSD? Sociala problem? Oftast är det svårt att sätta ord på elevens beteende. Då är det lätt att man diagnostiserar elever för fort. 

Det gäller att skapa en relation till eleven. En stor del av lärarens arbete handlar just om att skapa relationer. Lyssna på barnet, se på barnet, bekräfta barnet. Det är mitt budskap fortfarande.  

Men när det inte räcker till. Då skulle jag önska att eleven fick öppna sitt hjärta. Helst till en kurator. Kanske till och med till en psykolog. Men det är också en relation som ska byggas. Ett samtal räcker oftast inte till. För att bygga upp ett förtroende krävs mycket mer. 

Jag arbetar med elever från många olika länder. I några kulturer är kurator och psykolog endast till personer med psykisk sjukdom. Barn som skulle behöva hjälp kan nekas det eftersom föräldrarna sätter sig emot den hjälpen. Samma sak var det när jag arbetade med vuxna och unga vuxna. Det var inte alla gånger lätt att motivera personen att gå till en kurator. Därför ska kurator vara närvarande, överallt. Kuratorn ska ha samtal med eleverna i korridoren för att locka eleverna till samtal. Kurator ska bjuda in eleverna till små lätta samtal som kan utvecklas med tiden.  

Min erfarenhet är att oavsett anledningen till elevens oroliga kropp mår eleven bättre efter några stödsamtal. Om eleven har lockats till mötet. Om eleven har tagit det steget att våga försöka. Då kan man förbättra resultatet i skolan också.  

18 november 2013

Stanna till

Stanna till. Lyssna. Se på barnet. Vad ser du? Vad hör du? 

Stanna till. Tänk. Reflektera. Vad uppmärksammar du? Vad stärker du hos barnet? Vad ser du? Vad ser du inte?  

Ge beröm. Var kärleksfull, lyhörd. Le. Låt barnet blomstra. Stäng av resten av världen en stund. Ge den stunden till det enskilda barnet. Allt för att lugna ner barnet, stärka barnet, lyfta barnet. Låt barnet känna sig viktig. En kort stund kan räcka just då.

Gå sen till nästa barn. Se på barnet och lyssna.    


29 oktober 2013

Ansvar eller lydnad

Ansvarskultur är det som möjliggör lärandekultur i klassrummet, fick jag höra. Så sant. Motsatsen till ansvarskultur är lydnadskultur. Lydnadskulturen är den skolkulturen som mina föräldrar fick uppleva när de gick i skolan. Det är den kulturen som även jag fick uppleva i min uppväxt. Det är den kulturen som vår skolminister verkar förespråka. Lydnadskulturen handlar om makt, kontroll och bestraffningar. Lydnadskulturen handlar även om belöningar, ungefär som i programmet Super-Nanny. Klassrum där eleverna sitter tysta och där disciplin och arbetsro behärskar hämmar elevers lärande. Eleverna upplever ofta rädsla och skuld i sådana klassrum. I ansvarskulturen samarbetar alla. Alla är delaktiga. Ingen hånas eller trycks ner. Det är då alla kan ta ansvar för sin egen inlärning. Det är då lärandekulturen blomstrar. Det är då alla mår bra och det är då alla vill lära sig.    

16 oktober 2013

Elevdemokrati

En morgon ville eleverna prata med mig. Det lät seriöst. De började försiktigt. Men till slut kom de till saken. De ville göra något roligt! De skulle vilja åka skridskor eller gå på bio. Lite som en klassresa fast bara en dag. Men det var ingen självklarhet för eleverna att skolan skulle betala den lusten. Och kommunen har en strikt regel om att det inte är tillåtet att begära pengar från eleverna. Därför hade eleverna redan en plan. De skulle sälja choklad och tjäna de pengarna som krävdes. Utmärkt, sa jag. Detta är ju elevdemokrati i allra högsta grad. 

Jag lovade ta reda på olika alternativ vi skulle kunna göra. Eleverna skulle ta reda på hur och vad de skulle kunna sälja för att tjäna pengarna. På vägen hem såg jag redan några av mina elever att springa i regnet. De hade köpt choklad på mataffären och hade satt igång försäljningen. Jag köpte direkt några chokladkakor. Vilken initiativkraft!

Efter ett par dagar presenterade jag mina idéer. Ett alternativ var Naturhistoriska Riksmuseet och Cosmonova. Det röstade eleverna för. Eleverna hade hälften av pengarna. Jag lovade fråga rektorn om skolan var redo att betala andra halvan. Det sa rektorn ja till. Det blev en fin kompromiss. 

Nu väntar eleverna spänt på vår utflykt. Det gör de säkert ännu mer för att de bidragit till resan själva. Heja elevdemokratin! 

4 oktober 2013

Att bygga en relation till elever


Några elever på min skola, i närheten av mitt klassrum, lever livet fullständigt när de bara får ett tillfälle. De springer och skriker i korridoren när de har rast, inte alla gånger samtidigt som mina elever har rast. Det stör mitt arbete. Det stör min undervisning.

Häromdagen satt några av dem i sofforna utanför mitt klassrum. Framför dem, på golvet, fanns massor med pappersbitar som någon slängt där efter att rivit pappren i små bitar. Jag bad killarna att plocka upp pappren. Det funkade så klart inte. Jag småpratade med killarna. Jag frågade om deras intressen, om skolan och vad de höll på med sina mobiler. Killarna pratade glatt med mig samtidigt som de tuggade tuggummi och åt smågodis (inte tillåtet!). Jag bad dem plocka upp pappren en gång till. Jag utmanade dem. Om jag skulle plocka upp fler pappersbitar än dem skulle de ge mig en godis. Skulle de däremot vinna tävlingen skulle jag istället ge killarna något roligt, något de behöver. Jag var inte klar med tanken vad jag egentligen skulle ha givit dem men en kram hade de i alla fall behövt. En kram är alltid roligt och någonting de här killarna behövde desperat. Fortfarande, det gick inte hem, men jag såg hur killarna blev mer och mer intresserade. De var riktigt nyfikna på vad jag skulle erbjuda dem. Jag frågade om de skulle svara likadant till sina mammor. Jag såg hur besvärade de blev av den frågan. Mamma är helig för dem, antar jag. Att blanda in mamman var fult av mig, men effektivt. Det orsakade lite skuldkänslor hos tuffingarna.

Jag lyckades inte få eleverna att plocka upp pappersbitarna men jag väckte någonting hos dem. Det viktigaste var att jag började bygga upp en relation till dem. En relation som gör att det blir lättare för mig att få de göra det jag säger de ska göra trots att de inte är mina egna elever. På det sättet blir miljön trivsammare för oss alla.  

26 september 2013

Mamma borta

"Mamma borta!", skrek eleverna engagerat. Jag hade läst boken Mamma borta av Chris Haughton för eleverna varje morgon under en hel veckas tid. Berättelsen var enkel att förstå och fångade eleverna totalt. Vi hade så roligt när jag läste boken om den lilla, söta, ugglan som letade efter sin mamma. De två första morgnarna var gruppen helt tyst. Sen började de läsa med mig, mumla  tyst när jag läste. Till slut kunde de varenda ord i berättelsen och skrek ut innan jag ens hann öppna munnen. Vilken stämning! Vilken underbar grupp! Vilket engagemang! Vill du läsa boken, beställ den här


24 september 2013

Svenska eller svenska som andraspråk?

De senaste tiden har jag fått testa elever för att avgöra om de ska läsa svenska eller svenska som andraspråk. Mitt hjärta gråter när jag hör motiveringar till varför eleven eller elevens föräldrar vill ha svenska. 

"Varför vill du läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag. Eleven i högstadieåldern svarar: "Jag känner mig bekräftad om jag får läsa svenska. Att jag duger som svensk. Jag skulle kämpa hårdare då." 

"Varför vill ni att ert barn ska läsa svenska i stället för svenska som andraspråk?", undrar jag.
Föräldrarna till ett barn i lågstadieåldern svarar: "Hen är ju född här. Vad är skillnad på vårt barn och ett barn som har svenska föräldrar? Att ni bedömer hens svenska som andraspråk är diskriminerande och kränkande. Det ska inte finnas någonting som heter andraspråk!"   

Min egen son läser svenska som andraspråk. Det tycker jag han förtjänar. För mig är andraspråk inte nedvärderande. För mig betyder det att min son är rikare med två språk i bagaget. Tyvärr är det inte så för alla. Har man en gång, två gånger, många gånger blivit diskriminerad i det svenska samhället känner man sig diskriminerad i denna fråga också. Det förstår jag. Jag blir inte diskriminerad, inte i alla fall vad jag vet. Men jag är övertygad om att dessa föräldrar och barn som jag talat med nu den senaste tiden har blivit det och kommer att bli det flera gånger framöver. 

Min son, andraspråkstalare, skulle intressant nog och förmodligen bedömas som andraspråkstalare även i Finland. Även om jag bedömer finska som hans förstaspråk, ser jag en viss skillnad på hans språk och hans kusiners språk i Finland. Jag hör hur han sjunger mer på finska, hur han söker några ord. Jag hör också att han ibland använder fel böjning. Exakt så som på svenska. Men vad jag också märker är att han är riktigt kreativ på sitt språk. Han är skicklig på att översatta mellan språken. Han är skicklig i situationer när han inte har något gemensamt språk med en annan person. Han använder hela sin kreativitet och kroppspråk när han använder sin språkliga kapacitet. Han är garanterat flerspråkig! Och jag är stolt över det. Önskar att alla andra föräldrar skulle också kunna vara det när deras barn läser svenska som andraspråk.  

22 september 2013

Lärarens inställning smittar eleverna

När jag gick i skolan hatade jag matematik. Jag hatade den eftersom jag alltid kände mig dum på lektionerna. Det var inte eleverna som fick mig känna så. Det var min lärare i matematik. Fruktansvärt! Hans sätt att se ner på oss som läste kort matte (Det fanns/finns(?) kort och lång matematik på gymnasiet i Finland) var kränkande. Sen kom studentskrivningarna. I en svag stund anmälde jag mig till matte-skrivningen även om jag inte hade behövt göra det. 

Jag gick till salen där skrivningarna hölls. Där skulle jag vara inlåst de följande sex timmarna. Jag hade tagit med mig massor med godsaker, ifall det skulle bli långtråkigt. Jag skulle ju ändå inte kunna räkna någonting! 

Plötsligt slog blixten i mitt huvud och jag kunde räkna. Jag räknade och räknade. Jag fick svar som kändes rimliga. Jag hann inte äta någonting. Jag räknade bara. 

Efter ett par månader kom resultatet! Jag fick ett lysande resultat! I en sju-gradig betygskala fick jag det tredje bästa betyget. Det var mycket för en dum tjej som inte fattade någonting om matematik. Eller sen gjorde jag det! Jag kan inte låta bli att tänka, vilket betyg jag hade fått om min lärare hade trott på mig. För synen på sina elever formar dem mer än många ens kan ana.     

Idag undervisar jag även matematik för mina nyanlända elever. Det är inte riktigt matematik utan mer matematiksvenska där vi tränar begrepp och tankesätt kring matematik. Men det bästa i det här är att trots att jag känner mig osäker med multiplikationstabellerna och trots att jag inte kan räkna mycket i huvudet, gillar jag att undervisa matematik. Och mina elever älskar matematik! Jag har nog smittat mina elever! Jag har smittat dem med matteglädje! 

8 september 2013

Skönt med en barnvakt som talar bra svenska

"Det är så skönt att ha en barnvakt som talar bra svenska." Så uttryckte sig en granne till mig, en far till ett barn som går i samma skola som mitt. Javisst, det var inget fel på deras barnvakt. Hon var en ung och trevlig svensk tjej. 

Men den inställningen fick ändå min kropp att rysa. När talar man bra svenska? Och när är det svenska språket viktigare än sättet hur man umgås med barn? Innerst inne måste det ändå handla om trygghet. Att ha samma referensramar med en barnvakt som tar hand om ens barn måste kännas tryggt. Då vet man att man tänker någorlunda på samma sätt. Man vet att barnvakten vet hur man ringer till Vårdguiden eller larmcentralen om någonting skulle hända. Man vet också att barnen och barnvakten förstår varandra språkligt. Att ens barn lyckas förmedla sina känslor vidare till barnvakten. 

Jag har ingen svensk barnvakt. Min barnvakt som jag ibland anlitar kommer från Somalia. Jag har också haft en barnvakt från Filippinerna. Deras svenska? Hur ska jag kunna definiera deras svenska? Inte alls bra? Bra? Helt okej? Varför frågar ingen hur de är med barnen? De är ju helt underbara med barnen! Mina barn har älskat båda barnvakterna. 

På köpet har mina barn sett att vi alla inte behöver vara likadana. En gång frågade min son om barnvaktens kläder. Jag förklarade att många i Somalia hade en sjal och likadana kläder som vår barnvakt bär på. Inte mer om det. Ingenting konstigt med det. 

4 september 2013

Tro på dig själv

Hon kämpade så innerligt mycket. Hon log alltid. Men ögonen berättade någon annan berättelse. Det var bara en tidsfråga när hon skulle släppa tårarna. Det var så fruktansvärt svårt för henne. 

Och så hände detta. Jag ville prata med henne i enrum. Jag berättade hur fin hon var och hur bra hon kämpade. Men jag var också ärlig. Skolan gick inte bra. Men hon skulle klara sig. Hon skulle lyckas om hon bara trodde på sig själv. Det skulle ta tid men jag var redo att hjälpa henne om hon var redo att låta mig hjälpa. Hon brast i tårarna och sprang iväg. Jag insåg att jag inte skulle kunna göra mer just nu. Hon skulle behöva lite tid att tänka och vara själv.

Efter en halvtimme kom hon tillbaka. Vi studerade matematik. Jag vet inte vad som hände men plötsligt kunde hon alla svar. Hon skrek ut alla svar. Ingen annans röst hördes. Jag lät henne ta över. Hon behövde det. 

Och det märkligaste var att det inte bara handlade om matematik. Det handlade lika mycket om det svenska språket. Plötsligt fixade hon båda delarna. Vad är hälften av 24? 12!!! Vad är hälften av 4683? 2341,5!!! Och sen pappret som hon själv fick läsa. Hon som läste så knackigt! Det finns 20 elever i gruppen. Varannan elev är en pojke. Hur många flickor finns det i gruppen? "10 flickor!!!", skrek hon innan någon annan ens hunnit läsa färdigt. Det finns 36 ben i ett klassrum. Hur många personer är det? 18 elever!!!

Och jag ville bara skrika med henne! JAAAA! Kom igen! Du kan verkligen! Tro på dig själv!

1 september 2013

Vad talar man för språk i Sverige?

Jag hade skrivit en modelltext om Finland för mina nyanlända elever. Det var inga konstigheter med texten. I texten skrev jag lite fakta om Finland. Att Finland ligger i Norra Europa. Att huvudstaden heter Helsingfors och att man talar både finska och svenska i Finland. 

Efter bearbetningen av texten om Finland skulle vi skriva en gemensam text om Sverige (Exakt! Enligt cirkelmodellen. Läs mer här.). Sverige ligger också i Norra Europa. Huvudstaden heter Stockholm och Sverige har ca 9 miljoner invånare. Men sen blev det ett stopp. Vad talar man för språk i Sverige? Alla kan ju engelska så det måste vara svenska och engelska. Men hallåå, säger en elev. I Södertälje talar de flesta arabiska. Så vad skriver man i en sådan text där man presenterar Sverige?

Efter en lång diskussion om majoritets- och minoritetsspråk kom vi fram till följande:

Man talar svenska i Sverige. Alla studerar engelska i skolan. Många personer i Sverige talar också andra språk hemma. 

Alla var till slut överens. Men det viktigaste var vägen dit. Språk- och tankeutvecklande små diskussioner berikar undervisningen och ger nya perspektiv. 




28 augusti 2013

Gulingen - ett pedagogiskt verktyg

En "guling" i klassrummet är guldvärd. Eleverna kan ordna klippta meningar och texter i den samt organisera grammatiska moment.

Om du dessutom har plats i klassrummet, häng gulingarna i flyttbara vita tavlor. Då kan man ordna tavlorna så att eleverna inte ser vad de andra i klassrummet gör.  


22 augusti 2013

Ett barn lyckas om föräldrarna lyckas

Jag arbetar i ett segregerat område. Segregation för mig handlar inte om etnicitet. Den handlar om utanförskap, bidragsberoende, social klass och bristen på framtidstro. En bitter påminnelse om det var att mina registreringskyltar blev stulna i området under min andra vecka på jobbet. Utanförskap skapar kriminalitet. Kriminalitet skapar otrygghet. 

Jag arbetar med nyanlända barn. Barn är framtid. Mitt arbete är viktigt och dessa söta barn förtjänar det bästa. Därför behöver de nyanlända barnen en bra skola som skapar alla möjligheter för dem för det framtida livet i Sverige. Men att satsa på barnens skola räcker inte. För att dessa barn kan må bra behövs även att deras föräldrar mår bra. Föräldrar som inte har ett arbete, som har bristande svenskkunskaper och som kanske till och med är deprimerade är inget tillräckligt stöd för barnen. Därför behövs en rejäl satsning även för föräldrarnas del. 

Jag som lärare i svenska som andraspråk ser saken från mitt perspektiv. Jag ser starkt att det behövs en rejäl reform i utbildning i svenska för invandrare (=sfi). Jag har under flera års tid sett att sfi har varit ett mycket lågprioriterat område. Sfi-peng är skamligt låg, det saknas behöriga lärare samt det saknas kunskap om hur man bäst undervisar vuxna så att de snabbt hittar sin plats i samhället. Det finns såklart duktiga eldsjälar inom sfi också. Men de är inte tillräckligt många i dagsläget. Mycket mer behövs göra för att locka engagerade, kunniga lärare till sfi.

Sfi är självklart bara en del av lösningen. Mycket annat ska också göras. Men våra nyanlända barn ska få det bättre. Och en del av förbättringen går via föräldrars utbildning i det svenska språket.  

21 augusti 2013

De nyfikna ögonen även i år!

För ett år sedan skrev ett inlägg om de nyfikna ögonen i mitt klassrum när jag träffade min grupp för första gången. Jag minns den dagen som igår. Nu har jag ett nytt jobb. Från att jag arbetat med vuxna och unga vuxna flera år tog jag steget till barnens värld. Också nyanlända men inte alla gånger utan skolbakgrund så som mina tidigare elever varit. Men de nyfikna ögonen finns även i mitt nuvarande klassrum. 

Dessa barn har fått lämna sitt hemland kanske på grund av föräldrarnas arbete, krig eller förtryck. De har olika bakgrunder. De kommer från olika länder, från olika skolbakgrunder och från olika omständigheter. Men en sak förenar dem. De alla är nya i Sverige och sitter för första gången i ett svenskt klassrum. 

Det verkar pirrigt. Några är blyga, vågar nästan inte säga ett enda ord. Andra fnissar med en kompis och har svårt att koncentrera sig. Men det finns en förväntansfull stämning i rummet. Bäst att köra igång på riktigt!  


8 juli 2013

Vem får bestämma över ens kärlek?

Jag var på semester i Berlin, Tyskland förra helgen. Jag träffade min gamla vän som plötsligt blivit kär i en afrikansk kvinna. Nu försökte de på alla sätt och vis få ett visum för henne för att kunna komma till Tyskland och stanna några få månader. Deras möjligheter för visum var små. Han trodde aldrig att det skulle gå. Jag föreslog giftermål som ett alternativ. Jag fick höra att de endast kan få gifta sig med varandra om hon lär sig prata tyska först. Helt vansinnigt, tyckte jag. 

Jag förstår att denna regel är ett svar till de arrangerade äktenskapen som Tyskland, liksom många andra europeiska länder, kämpar med. Jag kan inte neka att sådana äktenskap inte skulle existera i Sverige. Jag har hört en ung tjej berätta för mig hur konstigt det kändes att träffa sin man för första gången på flygplanet på väg till Sverige. Mannen hade hämtat henne från hemlandet och gift sig med henne utan hennes närvaro. Och där satt hon utan att veta någonting om sin nya man, om Sverige eller om sitt nya liv överhuvudtaget. Det måste vara en fruktansvärt otäck känsla att inte ha någon kontroll över sitt liv.  

Men ändå. Min vän är kär. Att staten kan bestämma vem man får gifta sig med känns också väldigt fel. Finns det inte andra sätt att kontrollera att de arrangerade äktenskapen inte förekommer? 

27 juni 2013

Ett svar till alla främlingsfientliga åsikter i sociala medier

Detta är ett svar till alla de främlingsfientliga åsikter som jag möter i sociala medier, inte minst på Twitter. 

Nej, det är inte så att jag vill behålla alla asylsökande i detta land. Vi kan förmodligen inte. Jag tror ändå att vi kan behålla fler men framför allt vill jag ha en rättvis asylprocess. Och human! Mer begär jag inte. 

Jag tycker faktiskt att det är helt okej att erbjuda en macka mitt på natten till en som ska utvisas från landet och som nu sitter i Migrationsverkets förvar i väntan på utvisning. (Läs mer här.) För vad är poängen att förbjuda? När man vet att alla dessa människor mår dåligt på grund av utvisning, kan man inte då visa lite medmänsklighet och ge en macka till dem som inte varit kapabla att äta mitt på dagen? För alla dessa människor trots att asylskälen inte alla gånger räcker till har haft något skäl att komma hit. Nu krossas deras drömmar och framtidsplaner. Så visst är det naturligt att de mår dåligt. Vissa till och med är livrädda. 

Och nej, jag tycker faktiskt inte att jag begär ett brott när jag hjälper en papperslös, en före detta elev till mig, som har betytt mycket för mig. Som har visat sin otrolig värme i klassrummet. Och som har haft en mycket olycklig barndom. Och som i Europa har misshandlats och sexuellt utnyttjats. 

Dessutom tycker jag inte att det är något konstigt att några ljuger i sin intervju på Migrationsverket. De är trots allt in en utsatt situation. De vet inte hur mycket de kan lita på myndigheterna i Sverige eller om de hellre ska säga så som smugglaren har sagt är bäst? Dessutom är asylsökande många gånger förvirrade i intervjusituationen. De vet inte ens vad som är viktigt att säga just då. 

Det här har jag att säga just nu! Mer kommer säkert för jag antar att ni inte ger upp! Ni kommer att attackera mig framöver också. Med gömd identitet så klart!

25 juni 2013

Plötsligt var jag inte normen


En vardagsmorgon under våren i t-banan i Stockholm. Många blickar stirrar på mig. En kvinna fnissar när hon ser mig. Så här har det aldrig känts tidigare. På jobbet säger många hur fin jag är. Men vad alla egentligen reagerar är att jag inte längre är normen. Jag är annorlunda. Det är det de påpekar trots att ingen gör det av elakhet. Jag är annorlunda eftersom jag plötsligt har en sjal i håret. En sjal, tico säger de i Gambia, som inte ens täcker hela mitt hår. Jag tycker det är vackert men det är även jobbigt att vara annorlunda. Men tänk hur det skulle kännas om jag hade en hijab på mig! Kanske någonting att testa en dag. Det är lärorikt att byta perspektiv. Det är lärorikt att få känna hur det känns att sticka ut. Önskar dock att vi en dag vore mer normkritiska och att mångfalden skulle bli normen. 

18 juni 2013

Genrepedagogik och dess resultat

Jag har under det senaste året börjat lära mig mer om genrepedagogik. Jag har insett att det verkligen går att använda även med mina elever trots att jag först var osäker. 
Genom att jobbat med pedagogiken systematiskt har mina elever verkligen blivit duktiga skribenter. Detta resultat har jag nog aldrig tidigare fått på så här kort tid. Kolla hur fina texter eleverna skrev efter ett halvt år i skolan. Samma elever som i början var helt nybörjare i det svenska språket och hade svårt att läsa. Imponerande eller hur! Och det bästa är att eleven äger sin kunskap!





25 maj 2013

Hoppfullt!

Idag träffade jag en jurist tillsammans med min gömda elev som jag skrivit tidigare i min blogg. Jag har även tidigare skrivit om våra Dublin-elever på Lisetten 1-2013 sida 16. Min elev har inte mycket mer att göra än att vänta så att han får sin asyl prövad i Sverige. Han har ett år kvar. Ett års väntan nästan som om han vore kriminell. Men han är redo att göra det. Han är till och med starkare än vad han var för ett halvt år sedan. Han tar hand om sig själv. Det känns hoppfullt. 

Det jobbiga i detta är att han har fått ett erbjudande av ett jobb. Han fick erbjudandet för att han helt enkelt har en talang som Sverige behöver. Men han kan inte ta det jobbet. Han kan inte ens söka arbetstillstånd i Sverige. Han är ett Dublin-fall ett år till. 

Men det positiva i dagens möte var att jag fick höra att Dublin-konventionen inte gäller för ungdomar från och med hösten. Källan var en aning osäker men att det med stor sannolikhet blir så. Det hjälper inte längre min elev för han har redan fyllt 18 år. Men blir det verkligen så kommer det att hjälpa mina elever som jag får nästa år. Känns riktigt bra!

13 maj 2013

Stora, vita lögn

Jag får ibland frågan om jag tror att alla mina elever är under 18 år. "Nej, det tror jag inte", svarar jag. Men jag vet också att omständigheterna kan tvinga en att ljuga om sin ålder när hen anländer till Sverige. 

I boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp ges ett exempel om orsaken till lögnen. 

I boken intervjuas Ahmed, vars fingeravtryck finns i Italien, om sin anledning: "När jag kom till Sverige var jag 22 år, men påstod jag var 13 - nio år yngre än jag egentligen är. På så sätt kunde jag undvika att lämna fingeravtryck." 

Ahmed lyckades få uppehållstillstånd men att gå i skolan med så mycket yngre barn är inte alla gånger enkelt. Ahmed säger vidare i intervjun: "Det svåraste är att jag måste leva mitt liv i flera olika världar. Jag fyller 25 snart, men låtsas vara 16. Jag går i en klass med barn som är yngre än mig. Jag klär mig som dem, jag beter mig som dem och jag har samma slags frisyr. Jag är inte den jag egentligen är. Innerst inne är jag någon annan. "

En annan lögn kan vara ens utbildningsbakgrund. Att inte ha en skolbakgrund innebär automatiskt rättighet till flera sfi-timmar. Efter sfi studerar man svenska som andraspråk (SAS). När man studerar SAS ansöker man oftast CSN-pengar för att klara sitt uppehälle. Men plötsligt får man ett svar: "Eftersom du gick i gymnasiet i ditt hemland har du inte rätt till fullt studiestöd." Inte konstigt om man ljuger och uppmuntrar sina landsmän som är på väg till Sverige att ljuga. 

Jag rekommenderar förresten att läsa boken Somalier i Sverige - mellan förtvivlan och hopp. Där finns många intressanta tankar kring somalier och orsaker till att deras integration inte alla gånger gått så som vi önskat. Boken kan du ladda ner eller beställa kostnadsfritt här

4 maj 2013

Konkret matematik

Även matematik ska vara konkret med mina elever. Nu håller vi på med vikt och massa. Hur mycket väger en bok, hur mycket väger ett kuvert? Hur mycket väger din mobil? Apelsin, mjölpaket, kaffepaket? Vi testar fram och tillbaka. Och du då? Hur mycket väger du? Jag har med mig en personvåg. De som vill kan väga sig själva. Och till min stor förvåning hoppar alla utom en (normalviktig) kille på vågen och säger högt sin vikt. Hon 83 kg. Han 62 kg. Hon 41 kg. Ingen skäms över sin vikt. Jag undrar hur många, speciellt tjejer, hade hoppat på vågen i ett helsvenskt klassrum?


28 april 2013

Pengar, vassågo!

Dagen efter min 30-års fest hittade jag en femhundring hemma hos mig. Jag skickade ett sms till vännerna och upplyste att jag hade hittat pengar. Telefonen ringde och vår afrikanska vän berättade att det var en födelsedagspresent till mig! 500 kronor! Det kändes pinsamt och svårt att acceptera. Jag ville verkligen inte behålla pengarna. 

För snart ett år sedan hade vår son sin födelsedag. Och mycket riktigt! Hans kompis, vars föräldrar har sitt ursprung i Mellanöstern gav honom pengar som present. En hundring! Återigen kändes det jobbigt och fel att ta emot pengarna!

Det är väldigt svårt för mig att ta emot pengar som present. Presentkort går bra men pengar direkt till handen, aldrig i livet! Det måste vara min kultur som präglat mig i denna fråga. 

Jag vet inte hur det ligger till i kulturer från Afrika och Mellanöstern egentligen. Jag vet inte om det ens förekommer i dessa kulturer eller om det bara är en falsk uppfattning att man ger pengar som present i Sverige. Har du bättre kunskap om detta? Hur ska man förhålla sig till presenter som är rena pengar?






13 april 2013

Äntligen Resan hit!

VARNING! Detta inlägg är en reklam men jag kan inte låta bli. Nu är nämligen min bokserie Resan hit färdig! Min kära produkt som jag skapat under de senaste två åren. Ibland trodde jag att jobbet aldrig tar slut. 

Jag hoppas att mina böcker skapar engagemang, lust att läsa och lust att prata. Berättelserna i böckerna är nämligen riktiga berättelser som jag så många gånger hört i mitt klassrum. Mohamed, Amir och Laila, Hamid, Maria och Lak är huvudpersonerna i mina böcker. I det verkliga livet heter de någonting annat. Men det är deras berättelser om livet, döden, kärleken, om att passa in i normen, om överlevnad. Mina kära men så starka elever som berört mitt innersta genom sin styrka får en röst nu. Förhoppningsvis berör deras röst även dig! Allt är så klart skrivet på mycket enkel svenska så att de som inte ännu har så mycket språk och inte minst de som inte ännu är funktionellt litterata kan läsa en bok om det riktiga livet. Övningsböckerna repeterar och repeterar för det är det enda sättet att befästa språket. Lärarhandledningen som jag fortfarande håller på med kommer att innehålla ännu mer tips och övningar och ännu mer repetition! 

Till slut vill jag så klart tacka framför allt mina elever som hjälpt mig på många olika sätt under processens gång men även min man, min kloka och inspirerande kollega Margaretha och böckernas duktiga illustratör http://www.ingelajondell.se/ . Och så klart min fantastiska redaktör Susanne!

Beställ Resan hit från: 

http://www.sanomautbildning.se/Laromedel/Gymnasie--vuxenutbildning/SfiSvenska-som-andrasprak/Baslaromedel/Resan-hit/


Hör gärna av dig vad du tycker om böckerna! Nyfiken på att höra hur de fungerar i ditt klassrum!

7 april 2013

Mutor! Jag? Aldrig i livet!

Det var en gång en oerfaren, ung och naiv lärare. Det var en gång jag! Inte trodde jag att jag skulle bli mutad. Inte förstod jag det ens då. Jag trodde det var oartigt att tacka nej till en lunch. Han ville prata om skolrelaterade saker med mig. Han var verkligen tvungen. Han skulle behöva hjälp. Jag vet inte varför men jag tackade ja. Vi åt på en restaurang bredvid skolan. Vi pratade ditt och datt. Jag försökte komma till själva ämnet. Han pratade om allt mellan himmel och jord. Jag minns att det kändes konstigt. Vi skulle prata om skolarbetet. Äntligen kom han till själva frågan. Han hade ju bara en uppgift kvar men han skulle behöva sitt betyg snarast. Han måste komma in på utbildningen till hösten och han skulle skicka sin ansökan med betyg under veckan. Men den där uppgiften...den skulle han gärna göra om ett par veckor. Jag litade på honom och sa ja. Han fick sitt betyg. Ett G. Men den där uppgiften gjorde han aldrig. 

Att han aldrig gjorde sin uppgift var en besvikelse. Han hade ju lovat mig. Samtidigt kan jag tycka att den uppgiften inte hade någon verklig betydelse för hans betyg. Han hade absolut förtjänat det. Men skolan hade ett princip att eleven ska ha gjort vissa uppgifter innan man kan godkänna kursen. En uppgift av väldigt många gör ingen stor skillnad. Dessutom ska man titta på målen och inte antalet uppgifter. Men han hade ju lovat mig! Och han hade betalt min lunch trots att jag tyckte att det var pinsamt och olämpligt men jag trodde att jag skulle vara oartig om jag vägrade ta emot den. Idag förstår jag en sak: Jag blev mutad den dagen!   


31 mars 2013

Angående artikeln "Två utvisningshotade hämtades på sjukhus" på DN 31 mars 2013

I dagens DN skriver man om två utvisningshotade som hämtades från sjukhuset. Den afghanska killen som skrivs i artikeln är en f.d. elev på vår skola. 

Här är artikeln på DN: Två utvisningshotade hämtades på sjukhus

Tyvärr är artikel lite tunn! Läs min version om saken: Fyra dagars pina

Jag har även skrivit om fallet i i senaste numret i tidningen för lärare i svenska som andraspråk, Lisetten:





24 mars 2013

Här och nu




Ibland beundrar jag personer med utan skolbagrund och deras förmåga att leva så starkt här och nu! Det finns inga bekymmer om morgondagen, bara den här stunden är viktig. Önskar jag kunde leva mer så. Men jag kan inte. Min kalender är viktig för mig. Jag måste få planera. Jag planerar mitt liv i detaljer ibland. Det är helt sjukt! Jag planerar mina möten med mina vänner! Jag planerar mina träningstider. Jag planerar även när jag går och handlar mat. Men samtidigt älskar jag de spontana mötena med vänner och bekanta. Jag älskar när någon bara kommer spontant hem till mig och fikar på en vardagskväll. Spontanitet, gemenskap och mer kollektivt tänkande är något jag verkligen vill lära mig från illitterata och från de afrikanska individerna som jag mötte i Gambia i december! 

16 mars 2013

Jag är också invandrare!

Det är en torsdagskväll i T-Centralen. Polisen är på plats. En polisman pratar med en lite upprörd afrikan. Jag hör mannen fråga om han nu äntligen får gå. Han har nog kontrollerats för att kunna utesluta att han inte är en gömd flykting. Nej, det var inte han. Men eftersom han är svart ville polisen kontrollera just honom. Min man, invandrare också, går fram till polisen. Han tar fram sitt ID-kort och säger: "Jag är också invandrare. Här är mitt ID-kort." Polisen ser förvånad ut. Han skulle nog inte se så förvånad ut om inte min man hade ljust hår och såg ut som vilken svensk som helst. 

Jag är invandrare också. Jag är inte född i Sverige. Jag är född i Finland. Men Finlands sak är vår sak. I praktiken är jag ju nästan svensk. Det är ingen som ifrågasätter om jag har rätt att vara här eller inte, trots att jag faktiskt levde "illegalt" här ett år när jag kom. Jag anmälde mig på Skatteverket först efter att bott ett år i landet. Jag talar inte ens helt korrekt svenska. Men ändå. Jag blir aldrig stoppad av polisen. Jag blir aldrig stoppad av tullen. Jag är inbjuden till olika svenska sammanhang. Jag väljs inte bort p g a mitt namn när jag söker jobb, trots mitt utländska namn. Jag har blont hår och i filmerna representerar blonda ofta det goda. Jag har mer status än den där afrikanen som vi såg i T-Centralen. Jag har kanske till och med mer status i detta samhälle än Jonas Hassen Khemiri som faktiskt är född här och som talar och skriver bättre svenska än jag. 

Ingen har säkert missat Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask. Men jag kan inte låta bli att länka det här: Jonas Hassan Khemiris brev till Beatrice Ask

En annan text som alla bara måste läsa är Vian tahirs inlägg i hennes underbara blogg: Vian Tahirs inlägg "Jo. Du måste faktiskt flytta på dig." 

Mycket intressanta tankar i båda texterna!

8 mars 2013

Att hitta rätt

Jag bjöd hem till mig ett par mina gamla elever. En av kvinnorna hade precis fått sina fyra barn till Sverige och hon var överlycklig och ville visa sina barn till mig. Kvinnorna var illitterata. Jag förklarade tydligt hur de skulle komma till mig. Jag vill egentligen hämta dem från stationen men tänkte att det skulle bli en bra träning för dem att hitta rätt. Allt var klart! Men allt gick inte riktigt så som planerat. 

Kvinnorna ringde mig från stationen. De hittade ändå inte. Efter en lång förklaring insåg vi att kvinnorna hade stigit av på en annan station än vad jag hade sagt. Ingen fara, den andra stationen var lika nära men nu gällde det att få kvinnorna hem till mig. Jag förklarade och förklarade. Jag fick många "okej" som svar. Men plötsligt insåg jag att ett "okej" inte var lika med "Jag förstår". Jag fick börja allt från början. 

Till slut hittade kvinnorna gatan som skulle leda hem till mig. De stavade fram till gatunamnet, Jakobsdalsvägen, och jag var glad att de hittat rätt. "Rakt fram nu bara!", uppmanade jag. Och det gjorde de! Men de dök inte upp. Var var de nu, undrade jag? Senare fick jag en förklaring. 

När kvinnorna läste gatuskyltet var deras perspektiv så här:  




















Och när jag uppmanade dem att gå rakt fram gjorde de det bokstavligen! Kvinnorna svängde alltså till vänster eftersom deras rakt fram var från den positionen där de läste skyltet. Logiskt, väldigt logiskt, men helt fel!  

I litteratas värld är perspektivet så här: 



























Rakt fram bara, inga konstigheter! Eller hur?

5 mars 2013

En kram = en mänsklig rättighet

Ett ensamkommande flyktingbarn har många gånger fått fly för livet. Resan hit till Sverige har oftast varit en komplicerad historia. Att ta sig hit till Norden tar ju ofta flera månader, till och med flera år. Man har fått lämna mycket bakom sig, inte bara i sitt hemland utan även under resans gång. Man har fått lämna många vänner, reskamrater och många familjemedlemmar samt många människor som betytt mer eller mindre och som man mött på vägen hit. I alldeles för många gånger även utan att ha kunnat ta farväl på riktigt! 

Att lugna ner sig till slut i Sverige utan att behöva fly kan vara svårt för några. Några känner sig en oro i kroppen, känslan av att behöva fly väldigt länge. Det känns många gånger att dessa ungdomar flyr sina traumatiska upplevelser. Det tar sina uttryck oftast fysiskt. Att inte orka koncentrera sig. Att "explodera" vilken minut som helst. Att inte sova bra. Att inte vara kapabel att ta in ny kunskap. 

En dag kan eleven bara vara borta. Eleven kan ha skickats till ett annat land eller till en annan kommun. Att behöva flytta utan att ha kunnat säga hej då till sina skolkamrater och lärare känns onödigt, tycker jag. Måste man ha så bråttom? Kan man inte vänta en extra dag för att få ett avslut för en period i livet? Behöver man verkligen lämna allt utan någon varning? Bara att kunna ge ett klassfoto och en kram kan betyda så mycket för en individ. Att en dag få veta att ens elev har skickats till Arvidsjaur eller Italien känns inte bra. Ett avslut med kramar borde vara en mänsklig rättighet även för asylsökande flyktingungdomar. 

25 februari 2013

Pappans rätt till sina barn

Min gamla granne levde utan uppehållstillstånd i sju år. Han hade två söta barn tillsammans med en kvinna som han inte fick gifta sig med officiellt. Han hade ju inga papper för att visa vem han egentligen var och därmed kunde inte kyrkan eller moskén vigda dem. Varje morgon lämnade han sina barn på förskolan och hämtade dem tillbaka hem tidigt på eftermiddagen. Han levde som alla andra i princip. Utom att han saknade rätten att studera, arbeta och få vård. Till slut fick han lämna Sverige för att kunna ansöka uppehållstillstånd som anhörig. Det vågade han inte göra i sitt land utan åkte till sambons hemland. Nu väntar han på besked. 

Samtidigt känner jag en kvinna som olyckligt nog blev kär i en man. Mannen visade senare en annan sida av sig själv. Han var kriminell och grovt inblandat i drogaffärer. Innan hon insåg hans mörka sida hade hon blivit gravid. Hon födde tvillingar till honom. Den senaste tiden har han tillbringat sin tid inne. Han släpptes fri nyligen och har återigen rätt att träffa sina barn. Det kräver han få göra men i verkligheten är han högst ointresserad av sina barn. Han kommer sällan till de bestämda möten med barnen och när han väl gör det behandlar han barnen dåligt. Det som är gemensamt i den här historien och i min gamla grannens historia är både männen saknar uppehållstillstånd och har två barn i Sverige med en kvinna som har anknytning till Sverige. Men när min bekant träffar jurister för att den kriminella mannen skulle förlora all rätt till sina barn och helst skulle få lämna hela landet får hon ett besked att det är nästan omöjligt att kicka ut en man som har barn i Sverige. Pappans rätt till barnen väger så mycket. Mer än barnens rätt till ett tryggt liv.  

Och det är tyvärr den kriminella mannens historia som Sverigedemokraterna lyssnar. Det är tyvärr hans historia som förstör för så många andra i det här landet. Och samtidigt sticker orättvisan i ögonen. Pappa A är inte samma som pappa B. Men det är pappa B som förmodligen får stanna i Sverige men pappa A, trots att han sköter sig och tar hand om sina barn väldigt väl, fick åka ut från landet för att försöka få rätten till sina barn därifrån. 

17 februari 2013

Några tankar kring klaner

När man anländer till landet Gambia ska man fylla i en formulär på flygplatsen. Där ska man skriva sin pappas namn. Det kan kännas löjligt att skriva det. För vem ska egentligen bry sig om vem min pappa är? Det ska inte spela någon roll om min pappa heter Jallo, Matti eller Kalle. Jag heter Tiia Ojala och jag är myndig. Det borde räcka. Men en kort tid i Gambia fick mig förstå hur viktig frågan egentligen är.

Man ärver alltid sin pappas klan i Gambia. Förmodligen är traditionen samma i de flesta länderna i Afrika. Det spelar ingen roll om man egentligen har mer "Fula-blod" i sig. Om pappan är mandinka, är barnet också mandinka. Punkt slut. Även namnet ärvs från pappan. Sidia Jatta, vår värd i Gambia, hade funderingar på att ta även sin mammas namn i bruk. Att han skulle ha två efternamn. Det ena från pappan och det andra från mamman. För jämställdhetens skull, tyckte han. Folk i hans närhet var dock övertygade om en sak: Ingen skulle kalla honom för något annat än Sidia Jatta. För man hör till pappan oavsett. Ingen skulle bry sig om hans andra namn. Det enda som räknas är ju pappans namn och pappans klan.

Gifter man sig ska kvinnan flytta till mannens compound (=innegård). Man blir en del av den förlängda familjen hos mannen. Skiljer man sig lämnas barnen hos pappan eller pappans släkt. En mamma måste återvända till sin familj, utan barn. Vi träffade en man i byn Taipatou i Gambia vars bror hade varit gift med två kvinnor. Kvinnorna hade fött honom fyra barn. Men en dag gick mannen bort och kvinnorna blev änkor. Kvinnorna var tvungna att återvända till sina familjer. Och här kommer någonting som jag inte begriper. Barnen var nämligen den döda pappans egendom, därmed skulle de inte flytta med sin mamma till mammans släkt. De skulle stanna kvar hos pappans släkt. I denna historia blev det brodern till pappan som fick ta hand om fyra främmande barn.

Mina ögon öppnades mer vad gäller klantillhörighet. Jag insåg i Gambia att vi undervärderar klanens betydelse för vissa invandrargrupper i Sverige. Vi behöver mer kunskap om detta och vad det innebär för individerna som bor i Sverige. Jag är sugen på att få veta mer. Har du tips eller kunskap kring frågan?

11 februari 2013

Strategier

Hur klarar man sig i ett skriftsamhälle utan läs-och skrivkunnighet? Hur hittar man fram till en specifik adress? Vad gör man med alla brev som ramlar från postinkastet? Hur lyckas man välja en rätt buss som tar en till skolan?

Som du redan anar har illitterata utvecklat andra strategier för att klara sig i vårt skriftsamhälle. Men det är långt ifrån enkelt. 

Illitterata kommer ofta från kollektiva samhällen. I kollektiva samhällen tar man hand om varandra på gott och ont. Den som kan läsa och skriva har sitt ansvar att hjälpa till med dessa färdigheter. Därmed är illitteratas strategi nummer 1 i Sverige att de landsmän som kan läsa och skriva hjälper en med den biten. Samma gäller för kunskaper i svenska. Tyvärr är den här hjälpen alldeles för ofta ens barn. Barnen som oftast lär sig språket snabbare. Barnen blir tolkar till sina föräldrar, vilket så klart inte alls är bra. Tänk en situation att du ska till läkaren och din dotter ska tolka för dig. Hur bra är det? Hur pålitligt är det? Ett barn får på detta sätt vuxnas ansvar. Barn kan även vara tvungna att hjälpa till föräldern till en specifik plats. Att gå i skolan t ex på en annan plats än där man bor kan innebära att barnet måste följa med föräldern på morgonen till skolan tills föräldern känner sig trygg med resevägen. Detta kan ta flera veckor. Till slut lär man sig vilken tunnelbana eller buss man tar till skolan. Namnet på färdmedlet lär man sig som ett tecken om man inte kan stava sig fram till ordet.  

Om en illitterat ska till en ny plats har de oftast följande strategier: 

1. Att åka till den specifika platsen i förväg för att se hur man kommer fram dit. Oftast sker detta med hjälp av en annan person. 
2. Att åka till den specifika platsen tillsammans med flera personer som ska dit, t ex tillsammans med sina skolkamrater. Kommer man för sent, kommer man inte för sent ensam i alla fall. 
3. Att åka till den specifika platsen i väldigt god tid för att vara säker på att komma i tid även om man går lite vilse. 

4 februari 2013

Att förlora sitt ansikte

Under hösten 2012 skrev jag ett inlägg Om jag skäms gör jag inte det mer. Detta inlägg är en fortsättning till det. 

Det kom fram till att tjejen kände sig mobbad. Att en av killarna som tidigare under hösten pratat fult om tjejer och som varit tvungen att erkänna sitt fel inför mig och tjejen behandlade henne som luft enligt tjejen. Tjejen kände på sig även att killen fortsatte prata om henne med de andra killarna. Rätt eller fel? Det vet jag inte. Bara en känsla eller en verklighet? Ingen aning! Men jag bestämde mig att prata med killen. Med killen som jag uppfattade som mogen och klok. 

Killen hade många intressanta åsikter. I vissa punkter hade han helt rätt, i vissa punkter såg man tydligt att han förstorade saken. Till viss mån handlade det nog om skam, fortfarande. Han skämdes och därför var relationen mellan honom och henne inte helt nollställd. Deras möten med varandra skuggades av skam och det kunde vara en anledning till varför det inte kändes bra mellan dem. Men en sak i samtalet tyckte jag var extra intressant.

Killen gick med på att gå till tjejen och prata med henne. Han skulle gå till henne och nollställa situationen. Detta skulle han göra i respekt mot mig. Detta visste jag redan när jag bad honom göra det. Men om tjejen skulle säga nej till honom, vägra lösa konflikt med honom skulle det vara kört för honom, ansåg han. Han skulle vara tvungen att byta skola. Allt detta på grund av att han skulle förnedras så totalt, att han skulle tappa sitt ansikte. Och om de andra killarna skulle få veta, vilket han trodde absolut skulle hända, skulle han få skämmas så fruktansvärt mycket. Han skulle inte kunna stanna kvar i skolan. 

Men han lovade prata med tjejen och jag gick hem förtvivlat för att fundera hur allt skulle rent praktiskt gå till. Jag ville verkligen inte riskera killens rykte och verkligen inte att han skulle bli offer i allt detta. En lång helg med många tankar. Tänk om min plan skulle misslyckas?

Måndag. Tjejen var inte i skolan. Jag var nervös men samtidigt nästan lättad. Men detta innebar också att jag och killen fick vänta lite till. Jobbigt! På tisdag kom hon. Jag hämtade killen från klassrummet mitt på lektionen. Han var i ett annat klassrum än tjejen. Jag ljög högt att killen skulle till skolsköterskan. Detta för att gardera honom. Jag smugglade honom in i mitt arbetsrum och hämtade tjejen. Nu skulle de få prata igenom allt. Jag satte mig vid mitt arbetsbord och bad ungdomarna reda ut situationen. Jag satt nära i fall de behövde mig men annars var de fria att prata på sina modersmål.   

Och de pratade. Säkert 1 1/2 timmar. De lät väldigt fina mot varandra. De diskuterade verkligen. Det fanns ingen spänning utan det var bara en lättsam men seriös diskussion. Och sen i slutet en kram! Underbart! Jag ville nästan skrika av lättnad och lycka. Vilka fina ungdomar! Det blev verkligen ett lyckligt slut!   

Men jag kan ändå inte sluta tänka på hur starkt kulturen sitter hos en grupp och hos en individ. Den här killen är verkligen mogen och har en stor vilja att gå framåt i livet. Han kan reflektera över det han lärt sig och upplevt. Han kunde förklara för mig att hur mycket han än försöker har han svårt att helt strunta i det han lärt sig i sin uppväxt. Och dessutom kan han inte ändra de andra i hans egen grupp. Om han blir utfryst i en grupp kan han inte göra mycket åt saken själv. Gruppen styr väldigt mycket i den kulturen han kommer ifrån. Det här blev ett annat perspektiv av hederskulturen. Heder och skam. Individens egna val kontra gruppens styrka och vilja. Ingen lätt balansgång!