Privat eller kommunal sfi?

Utbildning i svenska för invandrare (sfi) drivs både av kommunala och privata verksamheter. I Stockholm och många andra kommuner upphandlas de privata med jämna mellanrum men de kommunala skolorna slipper denna process. Jag har själv arbetat både inom kommunal och privat sfi. Jag har även sett flera olika verksamheter i Sverige och önskar jag skulle kunna uttala mig att den ena eller andra vore bättre. Så är det tyvärr inte. 


Problem inom privata sfi-skolor är stora. De flesta privata sfi-skolor drivs med vinstintresse. Kvalitén och lärarnas arbetsvillkor är mycket dåliga. Att en lärare kan vara tvungen att undervisa 30 timmar i veckan talar klarspråk. Jämförelsevis kan man säga att i den kommunala verksamheten undervisar man oftast mellan 18 och 22 timmar i veckan. Man hinner inte planera, utvärdera och reflektera över sin undervisning om man undervisar 30 timmar. Ännu mindre hinner man följa upp och dokumentera en elevs språkutveckling. Jag skulle inte bli överraskad om en motsvarande Carema- skandal upptäcktes i sfi-världen. Dessutom förekommer det absurt stora grupper inom privata skolor. Men den kommunala verksamheten är inte bättre alla gånger. Där brottas man i stället med ineffektivitet och byråkrati. Lärarvillkoren är så klart bättre, vilket är viktigt. Dock är det mycket på den pedagogiska fronten som behöver förbättras även där. 

Problemet är att nyanlända invandrare inte vet hur man klagar och vilken kvalité man ska förvänta sig. Därför är det enkelt att ha obehöriga lärare som naturligtvis kostar mindre. Speciellt de privata skolorna verkar ha detta som ett effektivt sätt att spara pengar. De engagerade och drivna lärarna söker sig bort från sfi:n just delvis pga sämre lön och sämre arbetsvillkor. Men har man inga referensramar från det nya landets skolundervisning har man svårt att säga ifrån. 


Valfriheten ökar även i sfi-världen. Antalet skolor är väldigt många. Hur ska man kunna välja emellan dem när man är ny i landet? Eller när man dessutom saknar skolbakgrund? Gruppen personer med kort eller ingen skolbakgrund ökar ju i Sverige. Att vara illitterat innebär inte bara att man inte kan läsa och skriva. Det innebär även att man kan ha svårigheter med vissa kognitiva färdigheter, som t ex arbetsminnet. Att vara illitterat innebär även att man har svårt med abstrakt tänkande, att förstå faktainformation och för att kunna fatta egna beslut för att nämna några exempel (se min artikel på Lisetten 1/2012, sida 16).

Att välja själv en sfi-skola när man är illitterat betyder i praktiken att man antingen väljer den närmaste skolan eller att man lyssnar på sina landsmän (som inte nödvändigtvis är utbildade heller). Det går inte att välja en skola utifrån statistik och kvalitétsrapporter hur bra de än vore. Rapporterna och statistiken kan ha ett annat viktigt syfte men att låta en nyanländ (och möjligen illitterat) invandrare välja en skola utifrån dem fungerar inte. Därför tycker jag att det inte är realistiskt att ha en så stor valfrihet för målgruppen illitterata och korttidsutbildade så som vissa politiska partier verkar förespråka. 

Att öka antalet sfi-skolor är helt absurt. I praktiken innebär det ännu sämre kvalité. Att sprida kursdeltagarna i 22 olika platser i olika delar av staden ger bara sämre utgångspunkt för bra undervisning. För vad staden egentligen måste göra är att minska antalet skolor för att bättre kunna organisera verksamheten. Det kan handla om både privata och kommunala skolor. Grupperna skulle bli mer homogena och man skulle kunna samla kompetens om olika typer av grupper i olika verksamheter. Att ha skolor för bara illitterata och korttidsutbildade eller bara högutbildade vore en mycket bättre verklighet än den som vi nu har. Nu blandas olika individer med olika utbildningsbakgrunder i en och samma verksamhet och det lilla utvecklingsarbete som sker i skolan sker på en generell nivå i stället för att koncentrera sig på den specifika målgruppen. Men att välja privata anordnare som bedriver en verksamhet med stort vinstintresse är ingenting att rekommendera. Satsa på eldsjälar i stället och ge bättre riktmärken till exempel för gruppstorlek, kravet av modersmålsstöd, lärarnas behörighet och antalet undervisningstimmar. 

Det finns bra exempel på privata sfi-skolor i landet. De verksamheterna bedrivs med kunskap och respekt mot invandrare i stället. De är de verksamheterna vi ska ha som förebild. Små grupper med modersmålsstöd ger resultat men det kostar. Därför är det viktigt att se över den timpenningen som sfi får för varje kursdeltagare. Runt 50 kronor i timmen är skamligt lite. Det är tyvärr så att man får vad man betalar för. Satsa med andra ord på sfi:n, inte den kommunala eller den privata verksamheten utan både och. Men satsa med hjärtat och låt inte vinstintresset ta över. Sätt riktlinjer som garanterar bättre kvalité. För vad har vi för val? Vi vill inte öka segregation och utanförskap. En bra undervisning för invandrare kan minska risken att nyanlända hamnar fel, vilket är lätt hänt om man inte hittar sin plats i det nya samhället.

Mera pengar löser inte alla problem, nej, men det gör inte heller mer valfrihet. Men i rätta och kompetenta händer kan pengarna ge resultat som i långa loppet är en samhällsvinst.


Mer om liknande tankar kan du läsa på http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/mat-din-snorre. Där skriver Maciej Zaremba många kloka tankar kring sfi.