Psykisk och fysisk ohälsa

Huvudvärk, ont i ryggen, ont i benen, ont i axlarna. Hjärtat klappar för hårt när man går upp i trappor. Kanske ett hjärtfel? Trötthet och smärta. Ingen ork, ingen lust, ingen kraft. Det är inte så ovanligt att elever på sfi känner sig trötta och kraftlösa. Den känslan är ibland så stark att man inte kan koncentrera sig på skolan. Alldeles för många elever har en dålig hälsa och en dålig självinsikt. Det gäller inte minst för illitterata. Det är ju en allmän sanning att ju lägre utbildningsnivå man har desto sämre hälsa har man. Detta alltså generellt och oavsett nationalitet.

Det är viktigt att få ordning på den fysiska hälsan. Att en person är frisk gör att man har lättare att ta sig in kunskap och därmed även att få ett jobb i Sverige. För vem vill anställa sjuka? Och ännu mindre: Vem vill anställa en som är både sjuk och har bristande svenskkunskaper? Inte många skulle jag tro. Ibland kommer det fram att värken i kroppen är lätt löst. Huvudvärken kan ”bara” handla om en dålig syn. Då kan ett par glasögon lösa problemet. Toppen! Men vad gör sfi:n när det behövs mer?

Jag läste en artikel på GP om somalier i Sverige och deras psykiska ohälsa. I artikeln skrivs att mellan 30 och 40 procent av flyktingar från ett krigshärjat område lider av mer eller mindre allvarlig PTSD. Detta säger Eva-Lena Lindholm, chef på regionens kris- och traumaenhet i Göteborg. Tänk hur många av dessa personer sitter på sfi år efter år och inte kommer någonstans på grund av PTSD och trauman. Är det inte det minsta att man kräver en skolsköterska och en kurator till sfi? Då kan man kanske nå fram till dessa elever bättre än vad man gör idag. Det är skamligt att den hjälpen oftast saknas på sfi. Ingen lyfter upp saken ens. Ibland har man en övertro att vuxna människor kan söka hjälp själv när det behövs. Men vad händer när man inte kan söka den hjälpen? När man inte har den kunskapen? När man aldrig tidigare fått den möjligheten? När man dessutom är illitterat. Är det inte bättre då att hjälpen kommer till en?

Men i samma artikel säger Yasin Ekdahl, möjligen den enda somalisktalande psykologen i Sverige, att det inte är så lätt att få somalier till psykvården. ”Antingen är man frisk eller så är man galen. Det finns inga steg däremellan.”, säger han. Det här känner jag igen. Det är inte lätt att få somaliska elever på sfi, som verkar må dåligt, till en psykolog. Samtidigt har jag ändå en erfarenhet att många somaliska ungdomar på Språkintroduktionen går till kuratorn. Är det för att en kurator inte är en psykolog? När jag översätter ordet kurator i Lexin, ett lexikon på nätet, får jag fram en följande formulering: person som har till yrke att ge råd och upplysningar i allmänna och individuella sociala frågor. Det kanske inte är så laddad att gå till en person som ger råd och upplysningar. Jag vet inte. Hur som helst, många mår dåligt, pga. traumatiska upplevelser från kriget. Jag skulle göra det om jag hade upplevt krig! Är inte sfi då en bra kanal att nå fram till personer med psykisk och fysisk ohälsa?