16 december 2012

Tack och god jul!

Tack du min fina läsare som jag fått under det senaste halvåret jag skrivit min blogg! Jag hoppas att du fortfarande trivs med på resan! Mitt nästa resmål är Gambia! Inte direkt till de vackra sandstränderna där utan till landsbygden i Wulli-diskriktet där jag och två kära vänner/kollegor upplever det riktiga afrikanska livet och på köpet lär oss mer om hur man alfabetiserar vuxna i Afrika. Det blir säkert en resa fullt med äventyr och många lärdomar, ett minne för livet helt enkelt, men även en resa fullt med saknad till min underbara familj som stannar kvar i det kalla! Jag byter perspektiv, lever primitivt under enkla förhållanden i ett nytt land utan min familj men förhoppningsvis leder det till många nya värdefulla insikter om livet. Hänger du kvar i min blogg kommer du säkert få läsa mina tankar från resan nästa år, 2013! 


Mitt nyårslöfte kommer nog bli att bli ännu bättre litteracitetslärare med ännu mer förståelse för mina elever och ännu mer engagemang för de som aldrig fått en möjlighet att gå i skolan som barn! Och till Jultomtens önskelista har jag skrivit bl a ett önskemål om att min elev som Migrationsverket vill skicka till Bulgarien får stanna i Sverige. Sen har jag önskat att Sverige gav bättre förutsättningar till dem som har kommit hit för att arbeta men aldrig fått en möjlighet till ett arbete i vårt land. Mina elever skulle nu säga Inshallah! Jag nöjer mig att önska dig God Jul och Gott Nytt År innan mina löften och önskemålen blir uppfyllda!

12 december 2012

Hela världen i mitt klassrum

Jag har träffat hela världen genom mitt arbete. Jag har fått träffa en kolumbiansk kirurg, en eritreansk elitidrottare och en etiopisk toppolitiker. Jag har träffat en son till Saddams närmsta vän och medarbetare samt en avhoppad iransk diplomat. Jag har träffat en afghansk bonde, en somalisk grönsaksförsäljare och en kambodiansk före detta prostituerad och offer till människohandel. Jag har även fått träffa en kanadensisk kärleksinvandrare och litteraturvetare samt en estnisk professionell dansare. Och en irakisk fabriksägare och en kurdisk musiker har jag också haft äran att träffa. Jag har verkligen ett privilegiert arbete! Jag möter hela världen i mitt arbete!

9 december 2012

Integrationsarbete som bäst

Jag promenerade med gruppen i det snökaotiska Stockholm. Först mötte vi en personbil som fastnat i snön. Mina underbara killar skyndade sig för att hjälpa. Vi skrattade och tyckte att det var roligt. Folk klappade händerna och vinkade från huset bredvid. Vi fortsatte gå och innan vi ens hade slutat skratta såg vi en till bil i snön. Ett skåpbil. Och återigen, sprang killarna för att hjälpa. Jag försökte också hjälpa till för att visa tjejerna i gruppen en förebild av en kvinna som kan putta en bil men det fick jag inte göra, tyckte killarna och flyttade mig bort. Men det gick bra med bilen ändå, eller kanske just därför. Och ännu en gång upprepades allt detta. 500 meter och tre bilar. Jag var så stolt över mina elever. De här små och positiva vardagsmöten med svenskar är det bästa integrationsarbetet. Det är med andra ord inte helt fel med snökaos i Stockholm! 

4 december 2012

En historielektion på enkel svenska

"Vad betyder Nationaldag?", frågade en elev när han fick en lista över datum då eleverna var lediga under årets gång. En annan som kunde lite engelska förklarade ytterligare: "Du vet! Nationaldagen i Afghanistan är ett datum då vi blev fria från Stor-Britannien. Vem har Sverige hört till förut?" 

Jag visste inte riktigt hur jag skulle förklara allt på enkel svenska. Jag berättade hur Sverige undvikit krig på länge, att sista kriget var för över 200 år sedan. Att Sverige är Sverige och har varit enbart Sverige i över 200 år. Reaktionen var mäktig: "Afghanistan, bara krig 200 år! Varför, lärare, varför?" Jag förklarade om svensk diplomatisk politik. Att man vill undvika krig och löser problem genom att prata. Återigen, allt på mycket enkel svenska, mycket förenklat. "Och Finland då?", frågade någon. Finland har haft krig för 70 år sedan. Det tog lång tid att allt blev bra men nu är Finland lika stabilt som Sverige fortsatte jag svara. "Finland samma?" frågade någon. "Ja, Finland samma", fortsatte jag. Någon annan bekräftade detta påstående: "Finland samma. Mycket fin! Samma." 

Så här kan min vardag se ut i klassrummet. Små men viktiga frågor dyker upp och engagerar. De små, viktiga frågorna kan utvidga ens världsbild trots det enkla, torftiga språket vi är tvungna att använda och trots den mycket förenklade världsbilden. Men jag önskar så att jag kunde ha haft elevernas modersmål som hjälp. 

28 november 2012

Var är rättvisan idag?

Hoppas ni inte tröttnar på ämnet! Men jag kan inte låta bli! Hans röst måste komma fram. Hans historia måste skrivas. På så sätt lämnar han sina spår i flera människor liv än bara i mitt. 

Allt började i augusti. Han kunde inte läsa eller skriva men han var väldigt smart. Hans ödmjuka sätt imponerade mig. Han berättade om sin mamma som köpt honom och som gett honom opium i nappflaskan när han skrek för mycket. Han berättade om sin tid i Grekland där han lärde sig engelska och lagade mat på en restaurang. Han skulle vara grymt bra på att laga mat. Han berättade om de flera olika gångerna han hade försökt ta sig vidare till Italien utan att lyckas. Han berättade om Bulgarien där han misshandlats. "När kommer min tid?" frågade han ofta nästan uppgivet. "Snart", ljög jag. Men innerst inne, vet inte varför, visste jag. Den tiden skulle inte komma snart. 

Idag den 28 november, på en mycket grå och regnig dag i Stockholm, kom han nedstämt till skolan. Han hade dagen innan fått höra att han skulle tillbaka till Bulgarien. Tillbaka till häktet, tillbaka till våldet. Ett Dublin-fall helt enkelt! Ingenting att göra! Går inte att överklaga! Går inte att få en jurist! Dit bara! Punkt slut. Han bad Migrationsverket att hellre skicka honom tillbaka till Afghanistan. Till och med det vore bättre. "Det går inte", var svaret. Tillbaka till Bulgarien bara. 

Och alla dessa känslor i klassrummet! Eleverna grät! Vilken oro som spreds bland de som fortfarande väntar på sitt PUT. Och hej då! Den värsta dagen i mitt liv kan jag nästan säga! Jag i mitt bortskämda liv! 

Jag är arg, frustrerad och ledsen. Det är sällan jag känner någonting så här starkt! Och det är bara jag i mitt varma hem fullt med kärlek och lycka. Hur känns det inom honom då? 

Jag är arg på Dublin-avtalet! Jag anser att det inte är ett rättvist avtal. Vi måste ta mer ansvar i Europa! Vi kan inte belasta Italien, Grekland, Bulgarien eller Malta med allt detta! Vi måste ta vår del av kakan. Det är självklart att alla dessa desperata och fattiga människor kommer till Europa via dessa länder. Det är inte hit till Sverige de landar först. Men några av de lyckas smita iväg till Norden utan att lämna spår av sig i något annat land. Men inte alla. Och de som inte lyckas far alldeles för ofta illa. Vi behöver helt enkelt en bra och gemensam flyktingpolitik i Europa som grundar sig i human människosyn överallt. Det här känns bara orättvist och fel! 

Han får stanna, varsågod. Han i samma situation får icke stanna. Han ska till Bulgarien. Och sen då? Bulgarien vill inte ha honom. Bulgarien sparkar ut honom men först ska han sitta i fängelse lite, kanske ett halvt år, om han själv har rätt. Varför vet jag inte men jag bryr mig inte om det! Jag bryr mig om rättvisan! Om människorna! Om honom! Jag bryr mig helt enkelt om honom för han var världens finaste kille och jag saknar honom redan!    

Han sa en gång till mig: "Det finns ingen rättvisa i världen". Idag tror jag på det! Hoppas jag får tillbaka min tro på rättvisan, människan och godheten snart igen!

25 november 2012

Vågar jag prata öppet om allt?

Du som kan finska lyssna på mig och mina underbara elever på Sveriges radios finsktalande kanal Sisuradio!

Du som icke kan finska kan lyssna en kort stund i början av reportaget och sen spola fram till ungefär 12:e och 17:nde minut och lyssna lite längre på vad mina elever säger om sin tid i Sverige.

Det här blev ett startskott till en intressant lektion om demokrati! Men innan reportern kom var frågan: "Vågar jag som ny i Sverige prata öppet om allt?" "Ja, det får du", var mitt svar. "I en demokrati får du prata helt fritt!" Tänk! Ingen självklarhet för alla i denna värld!

Klicka här för att lyssna: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2532&artikel=5356339


En bra man har en bil och andra intressanta tankar

En bra man är snäll, hjälper kvinnan, lyssnar på kvinnan och har bara en kvinna, tyckte gruppen. Någon försökte övertyga andra att en bra man hade en bil också. Det är ju viktigt! En man måste ha en bil! "Har du det då?", frågade jag. "Nej, men i Afghanistan hade jag en bil." "Är du inte en bra man då?", provocerade jag. "Jag är en bra man!" sa han. "Jag hade en bil i Afghanistan", upprepade han. Andra i gruppen skakade huvudet. Nej, en bil, inte viktigt. 

"Hur är en bra kvinna då?", frågade jag. "Samma", sa gruppen. "Samma man. Samma." "Ahaa, du menar att en bra kvinna är snäll, hjälper och lyssnar och har bara en kvinna." "Ja...NEJJJ! Lärare, inte kvinna. En kvinna har en man", skrattade eleverna. "Men kan en kvinna ha en kvinna om de älskar varandra och är snälla mot varandra?" "Nej, jag är afghan, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra." "Varför inte?", försökte jag. Det är bara så. I Afghanistan får man inte göra så.

Att inte kunna förklara varför handlar så klart delvis om språkbristningar. Men det handlar också om att illitterata inte är tränade i sitt kritiska tänkande. Så är det bara, så gör vi, punkt slut. Ett väldigt typiskt resonemang av en illitterat. Världen är antingen eller, svart eller vit, haram eller halal, inte både och. 

Jag ville fortsätta prata om temat. "Om din dotter kommer hem en dag och säger: Jag älskar en kvinna. Vad gör du?" "Jag säger nej", svarade alla utom en modig. Den modige var övertygad om att dottern vet vad hon gör och att hon ska få bestämma själv. Alla andra bara suckade. "Nej, inte bra, inte okej." "Men om din dotter skriker och gråter? Om dottern säger att hon inte kan älska en man? Vad säger du då?" "Nej, en kvinna älskar en kvinna. Inte bra. Sverige okej, men inte i Afghanistan. Jag afghan. Jag säger nej."  

19 november 2012

Lära sig läsa och skriva med datorn

Det har hörts många kritiska röster i media om att några skolor erbjuder en iPad till barnen och att barnen då lär sig skriva med datorn innan de lär sig skriva för hand. Efter att jag lyssnat tidigare under hösten på årets Alfakonferens i Sandefjord om hur de gjort i Norge med vuxna illitterata är jag så imponerad och redo att testa detta med mina elever. 

Det behövs tre program för att metoden kan användas i sin helhet. 

1 Word
2 Talsyntes (vår skola har Claro Read och det finns som app också till en billig penning men det finns en hel del andra talsyntesprogram i marknaden)
3 Skolstil (http://www.skolstil.se/)

Eleverna får lära sig skriva och därmed även läsa mycket effektivare. Skriver eleven fel, hör hon detta och kan rätta tills det låter rätt. Hjärnan får arbeta in i  det sista.  

Det verkar finnas många fördelar med denna metod. Illitterata lär sig skriva snabbare och kan snabbare skapa längre texter. Dessutom kommer läsinlärningen och finare handstil nästan gratis. 

Nu gäller det bara att hitta ett sätt att finansiera iPad-plattorna till eleverna. Har du några guldvärda tips hur?

15 november 2012

Resan hit!

Overkligt, roligt, spännande och läskigt! Mina böcker håller på att ta form! Snart, om några månader, är de färdiga. Böckerna om Mohamed, Maria, Amir och Laila, om Hamid och Lak! Här finns lite försmak om bokserien Resan hit



11 november 2012

Om jag skäms, gör jag inte det mer!

Plötsligt fick tjejen i gruppen nog. Hon skrek på sitt modersmål åt två killar från samma land. Jag lyckades inte reda ut vad som hänt så jag bokade en tolk och tog med mig skolans kurator till samtalet. Vad hände egentligen?

Tjejen berättade att killarna pratat om tjejer i en ful ton. Den ena killens försvar var att killar pratar ju så, det är deras sätt att prata tillsammans. Men förstod de att tjejen hörde? Nej, det hade de inte förstått. De hade trott att inte någon förstår dem. Men jag då? utbrast jag. Jag är också en kvinna och det sårar mig också att höra sånt här. Men det som jag inte förstår, det finns inte.

Det blev ett utmärkt tillfälle att prata om heder, tjejer kontra killar, rättigheter och skyldigheter. Killarna kände sig besvärade. Min fråga om de skulle fortsätta prata så framöver fick de känna sig ännu mer obekväma. En av killarna svarade: Om jag skäms gör jag inte det mer. Om jag inte skäms, fortsätter jag göra det. Skäms du då? frågade jag. (Lång tystnad) Det gör jag nog, svarade han.

Dags för att skaka hand med tjejen, tyckte jag. Svårt! Motstånd! Att skaka hand med tjejen skulle innebära att hon hade rätt, antar jag att killarna tänkte. Först vägrade de men tjejen stod där med handen utsträckt och väntade. Vilken modig tjej förresten! Och jag tittade på killarna och sa att om de inte skulle skaka hand så skulle konflikten fortsätta. Skakar de hand med tjejen kan vi gå vidare och glömma allt så hänt och titta framåt. Till slut, motvilligt men ändå, gjorde de det.

Den ena killen som alltid hade skött sitt skolarbete hur bra som helst, som hade varit gruppens gentleman och nu upptäcktes att han pratat fult om tjejer skämdes verkligen. Han kom inte ens till lektionerna efteråt. Ibland börjar lektionerna i mänskliga rättigheter i verkliga situationer. Att komma från ett icke-demokratiskt och faktiskt kvinnofientligt land och nu börja lära sig spelreglerna i demokrati är inte lätt alla gånger. Även de finaste killarna kan hamna tillbaka dit man kom i från, till de värderingar som man sett i sin omgivning under hela sin uppväxt. Nu gäller det att arbeta vidare med dessa värderingar i skolan. Det finns en stor potential i gruppen så jag är förväntansfull!

6 november 2012

Ta det lugnt! Allt är bra!

Öppna boken är du snäll, hörde jag mig själv säga flera gånger. Och plötsligt fick han nog! Blicken var skrämmande och kroppen spänd. Jag insåg att jag måste agera. Jag bad alla eleverna gå ut från klassrummet. Min uppgift var att skydda de andra eleverna. Men jag glömde bort mig själv. Och där stod jag i klassrummet ensam med honom medan han gick runt hotfullt och pratade ett språk jag inte kunde förstå. Han tittade inte på mig men hans blick skrämde mig. Hans muskulösa kropp var riktigt spänd och händerna knutna. Jag såg hur han blev mer och mer hotande. Min uppgift blev nu att rädda mig själv och det kunde jag enbart göra genom att vinna honom mentalt. Jag hade ju ingen chans fysiskt. Han var säkert flera gånger starkare än mig. Jag bestämde mig att inte vara rädd. Jag tittade på honom och upprepade flera gånger lugnt Ta det lugnt! Allt är bra! Jag fortsatte länge. Jag försökte komma närmare och han ryckte till. Jag backade lugnt tillbaka och fortsatte upprepa mina ord. Till slut såg jag honom slappna av en aning och sen sprang han ut från dörren och stack. Jag började gråta. 

Jag fick aldrig veta varför han inte klarade av mig. Jag hade alltid en känsla av jag väckte för starka känslor hos honom. Han klarade inte av att få order från mig. Han protesterade varje gång genom att bli sluten och lyssnade inte på mig. Han vägrade studera på mina lektioner. Jag fick aldrig ens en chans. Han låste sig helt när han såg mig. Jag fick inte veta någonting om hans bakgrund men jag anar att den inte var ljus. Det måste ha funnits en ung, blond kvinna som skadat honom ordentligt, tänkte jag ofta. För han fungerade så bra med andra lärare. Han är fortfarande en gåta för mig. 
     

30 oktober 2012

Varsågod!

Du har en fin tröja! sa jag till eleven med ett nordafrikanskt ursprung. Varsågod! sa hon till mig. Då kom jag ihåg ytterligare några kulturella skillnader. Berömmer du något i Nordafrika, betyder det ofta att du vill ha det. Att det du beundrar ska ges till dig. Vilken fin tröja! Vilken fin bil! Varsågod! Vilken söt bebis! Usch! Tänk så fel kan det bli! 

25 oktober 2012

Ett steg mot den litterata världen!

Att ta sina illitterata elever till ett bibliotek kan vara känsligt. Men den här gången var det en succé. Eleverna var helt fascinerade av att se böcker, musik och ljudböcker samt vissa filmer på deras språk. Några lånade riktiga skönlitterära böcker på dari; någon lånade en barnbok på wolof. En elev lånade en ljudbok på persiska och en annan musik på amarinja. Några ivriga ville ta sig till de svenska böckerna och låna lättlästa böcker på svenska. Jag kände starkt: här tog eleverna ett stort steg framåt mot den litterata världen!


20 oktober 2012

Några guldvärda råd till dig herr polis!

Om du arbetar som polis och träffar nyanlända tänk på följande: 

1) Många nyanlända har ingen respekt för polisen. Det betyder inte att de är direkt kriminella på grund av det. Oftast handlar det bara om icke-så-trevliga erfarenheter förut. Du som polis kan ändra kursen till det bättre. Möt nyanlända med respekt och var tydlig! Det kan räcka till att du har lagt ett frö för att nyanlända får förtroendet tillbaka. 

2) Ta inte för givet att det är de nyanlända, mörkhåriga sådana, som är skyldiga. Det kan faktiskt vara så att de har drabbats av våld oprovocerat eller bara för att de tillhör en viss grupp. Ja, tro mig! Det är helt möjligt. Men även de skyldiga ska få berätta sin historia så lyssna på dem oavsett hur situationen ser ut. 

3) Pratar du inte samma språk med den nyanlände kan du kompensera detta genom att visa att du är en medmänniska som är här för att hjälpa. Bara ett litet leende som säger Jag är här för att hjälpa kan göra skillnad.  

4) Har du tillgång till tolk eller en person som talar samma språk med de nyanlända, försök få igång en dialog innan du lämnar ärendet. Förklara varför polisen gör som det gör i Sverige. Berätta vad som kommer att ske framöver. Lyssna på de nyanlända och svara på deras frågor så gott det går. Lämnar du de nyanlända i en enorm frustration och ovisshet kan du väcka ännu värre känslor hos dem. Jag lovar, då kommer inte förtroendet för polisen bli bättre. Kom ihåg! De är nyanlända som ännu inte vet hur systemet fungerar i Sverige. Därför är det bättre att förklara för mycket än för lite. 

Med all respekt för polisens arbete! Men snälla, dra inte alla över en kam. Ta reda på fakta först! Värdera sen! Inte tvärtom! Lycka till!

15 oktober 2012

Demokratiundervisning för illitterata

Demokrati betyder frihet! Det tyckte alla i gruppen. Men att Somalia klassades som ett demokratiskt land gjorde mig lite osäker. Bäst att jobba extra hårt med begreppet demokrati nu. Frihet, att kunna gå i skolan, att inte ha krig, att ha fred, alla får tycka vad de vill... Än så länge många fina men tomma ord för illitterata elever som i princip hela sitt liv levt i ett icke-demokratiskt och krigsdrabbat land, Somalia. Hur skulle dessa personer kunna bli fullvärdiga medborgare i Sverige? Går det ens?

Hur skulle en idealisk representant för eleverna se ut då? Alla ville ha en representant som inte var för ung och inte för gammal heller. Dessutom skulle representanten vara utbildad. Det var alla överens om. Men könet då? Mannen och kvinnan fick ungefär lika mycket röster, några tyckte till och med att könet inte spelade någon roll. Där fick jag mina förutfattade meningar krossade! Hade någon frågat tidigare hade jag gissat på män, uteslutande. 

Nästa steg var att bilda föreningar. I små grupper skulle man bilda en förening. En lektion om föreningslivet helt enkelt. Åktenskapshjälp, Hjälp för de som hjälp behöver och Somalia-hjälp. Många fina tankar. Många möjliga föreningar. 

När vi jobbat med tema demokrati ett tag var det dags att ta upp mänskliga rättigheter. Hur ser listan ut? Vilka var viktigast för eleverna? Vilka kan man strunta i, i värsta fall? Vi spelade (med hjälp av modersmålet) ett intressant spel om mänskliga rättigheter. Du hittar spelet här. Steg för steg skulle man plocka bort mänskliga rättigheter som var minst viktiga. Svårt! Religionsfriheten gav ingen bort. Det tolkar jag som en rätt att vara den man är. För religion är väldigt viktigt för de flesta somalier. Det går hand i hand med identiteten. 

Näst i demokratiundervisningen var olika spel om samarbete. Förbluffande! Så fint eleverna samarbetade! Antingen hade lektionerna om demokrati påverkat eller jag hade varit blind tidigare när jag inte sett allt detta. Vi gick även igenom hur riksdagen fungerar och hur det går till när man röstar. Alla dessa frågor! Eleverna var verkligen engagerade! En elev berättade om sina samtal hemma. Hon hade precis fått höra att det en gång var väldigt demokratiskt och fint i Somalia. Många funderingar om detta. Många frågor. Varför hjälper ingen oss? Varför tillåts kriget fortsätta? 

Det är helt otroligt hur mycket intresse det fanns i klassrummet! Och när eleverna till slut sa att de nu verkligen förstår demokrati kändes det verkligen att de gjorde det. I alla fall på mycket högre nivå än de gjorde tidigare. Helt otroligt!  

Till slut var det dags för en prövning! Gruppen skulle skriva ett medborgarförslag till sin stadsdel. Rösta kan eleverna ännu inte i Sverige så medborgarförslaget fick bli det första steget mot att rösta. Det ska städas mer. Det ska finnas fler nattvandrare. Det ska byggas en cykelbana och erbjudas billiga cykelkurser. Ett kafé för kvinnor vore trevligt. Stadsdelen saknar bankomat! Många fina tankar! Eleverna blev stolta! Tyvärr väntar de fortfarande på ett svar från stadsdelen. Ett svar som aldrig verkar komma. 

När allt detta arbetas i flera veckor samt klassråd hölls varje månad känns det verkligen otroligt! Jag känner starkt att det går att bli fullvärdig medborgare i Sverige även om man börjar sin bana som illitterat. Men det kommer inte gratis och det kommer inte självt. Det måste bearbetas steg för steg och dit måste man komma tillbaka till. Men som sagt, det går! 

11 oktober 2012

Jag slänger alla papper! Jag kan ju inte läsa!

Jag hade en gång en nyanländ elev som inte verkade se till tavlan. Jag pratade med eleven om detta och han verkade förstå att han skulle skaffa glasögon. Jag gav även en lapp som han skulle ge vidare till sin mor. Jag visste ingenting om mamman ännu men för att vara säker på att budskapet kom fram skrev jag lappen på mycket enkel svenska. (Obs: Namnet är fingerat)




Efter några dagar frågade jag om eleven givit lappen till sin mor. Det hade han gjort. Utmärkt! Men ingenting hände! Det gick dagar och det gick veckor. Och i utvecklingssamtalet med mamman och eleven (och tolken) fick jag svaret varför eleven fortfarande inte fått glasögon. 

Jag: Jag gav Ahmed en gång en lapp. Har du fått lappen?
Mamma: Det har jag säkert gjort. (Skratt) Men jag får ju så mycket papper och jag kan inte läsa. Så jag slänger allt.

Återigen ett exempel hur lite status ett papper har i en oral kultur och hur mycket vikt vi lägger vid papper. Vi har ofta en tro att budskapet gått fram när vi lämnat ett papper. Så är det inte alls alla gånger! I den orala kulturen där eleven och hans mamma kommer ifrån har papper faktiskt ett obefintligt värde. 

Hur skulle jag ha gjort för att nå fram till önskat resultat snabbare?
Jag kunde så klart ha haft ett utvecklingssamtal tidigare men det är inte lätt alla gånger att planera sitt arbete så som man önskade. Läraryrket är stressigt redan nu. Dessutom trodde jag verkligen att glasögon var på gång. Men framför allt borde jag ha bett någon med samma modersmål ringa till mamman. Jag borde även ha pratat med eleven i upprepade gånger. För prata är viktigare än att skriva! Vill du nå fram till ett resultat ska du inte lita på skriftens styrka utan talets!

8 oktober 2012

Hasiba lyckades!

Går det att bli riktigt bra i svenska när man kommit som vuxen illitterat till Sverige? Detta är en fråga som jag ibland får. Läs gärna hur Hasiba lyckats! Intervjun är från 2009 då jag jobbade i ett samverkansprojekt tillsammans med några andra engagerade litteracitetslärare. 

http://www.lidingo.se/download/18.7f48be5b122dc36880f80003887/Intervju+med+Hasiba.pdf 

4 oktober 2012

Tummen upp

Har du någonsin gjort så här i klassrummet? Haft tummen uppe, velat peppa upp dina elever, önskat lycka till, varit glad för dina elevers framgång?





Ja? Då hoppas jag att du inte har haft elever från Mellanöstern i klassrummet då. För i många länder i det området betyder tummen upp samma som att visa ett långfinger. Jag vet! Jag vill inte heller tänka på hur många gånger jag gjort detta pinsamma tecken i god tro i klassrummet!

29 september 2012

Smartphone

Jag träffade många danska litteracitetslärare i Nordisk Alfakonferens i Sandefjord i Norge. Jag fick höra att de flesta vuxna elever som studerar danska för invandrare har en smartphone. Det har inte mina elever, ännu. Endast en elev till mig har en smartphone men jag tror att detta kan förändras väldigt fort. 

Det är intressant hur en mobil överhuvudtaget finns överallt. Alla, verkligen alla, äger en mobil. Och nu menar jag inte bara i Sverige, utan även länder som Somalia t ex. Jag var en gång hos en förmögen marockansk familj. De bodde i en flervåningsvilla fullt med äkta mattor, marmor och dyra möbler. Alla, inklusive kvinnorna, hade var sin mobil. Ändå saknades det en tvättmaskin och ett modernt kök i huset. Intressant prioritering, tyckte jag. 

Men smartphone öppnar verkligen nya möjligheter till inlärning. Visste du till exempel att du kan ladda en talsyntes-app till en smartphone? Då kan eleven lyssna på texter ni skapat gemensamt hemma. Att spela in ljud kan lätt användas som uttalsövningar. Med hjälp av SoundCloud kan eleven enkelt skicka ljudfilerna till läraren och tvärtom. 

Men som sagt, jag är inte där ännu för mina elever äger ingen smartphone. Men jag anar att den dagen de har det är inte långt borta.  


25 september 2012

Puff, borta!

Han kämpade med sin läs- och skrivinlärning. Han gjorde mycket men inte tillräckligt, tyckte jag. Jag hejade på honom, trodde på honom och försökte engagera honom. Jag var säker på att han en dag skulle lyckas. 

Men sedan kom han aldrig till skolan. Han var bara, puff, borta! Jag fick höra att han fanns i Italien. Att han var ett s.k. Dublin-fall. Migrationsverket hade hittat hans fingeravtryck i Italien och att han hade skickats tillbaka dit. Inte konstigt att hans tankar spärrades ofta och att han inte lärde sig läsa och skriva ordentligt. Han hade för mycket att oroa sig. Och där stod jag som lärare och fick bara acceptera att min minderåriga elev hade ensamt skickats till Italien och att jag aldrig ens fick säga hej då till honom.

Rykten från hans landsmän berättade senare att han stuckit från Italien för att det inte var humant där. Att han behandlades som ett djur där. Det senaste jag hörde var att han skulle vara i Norge. 

Hur ser hans liv ut nu? Gömd flykting i Europa utan läs- och skrivkunskaper. Jag hoppas att hans landsmän tar hand om honom, vilket jag tror de gör. Men ändå. Livet är grymt orättvist. Och det värsta är att klockan tickar igen. Vem av mina elever är näst på tur? Den svårt traumatiserade afghanska pojkens fall prövas i Sverige i stället för Italien. Det var den goda nyheten. Men detta sker i princip aldrig. I de flesta av fallen måste du bara acceptera läget. Och hur blir det med den tvååriga flickan Haddile?  

22 september 2012

Jag är litteracitetslärare





Det här med begrepp alltså! De kommer och de går. Vissa stannar, vissa blir fula, vissa blir vackrare med tiden. Nya begrepp föds och andra dör. Men från och med idag kallar jag mig för litteracitetslärare! Bort med alfalärare, invandrarlärare, svenska 2 -lärare, alfabetiseringslärare. Jag är en stolt litteracitetslärare! Smaka på det du!  


18 september 2012

Hopp och förtvivlan!

Lektionen ska börja och han pratar i telefon. Jag ser i hans ansikte att han är spänd. Någonting är på gång. Han kliver in i klassrummet, kroppen lätt skakande. Men ansiktet, ansiktet skiner som den starkaste stjärnan i himmeln. YES! Jag ropar. Migrationsverket, eller hur? Han nickar. Och där står jag framför alla mina elever och gråter. Och det gör han också. Vi kramar varandra och gråter. Han har fått sitt permanenta uppehållstillstånd! Overkligt och så fint! Han förtjänar verkligen en ny start på livet. Det är sjukt hur starkt dessa beslut påverkar mig. Den här gången fick jag gråta av glädje. Känns riktigt skönt! Det var PUT nummer ett denna termin. Och alla de andra som fortfarande väntar. De är starka! Tänk att de orkar glädjas åt honom. Fast jag ser att det snurrar i deras huvud. Hopp och förtvivlan. Starka känslor. Tänk om jag också. Tänk om jag inte. Panik, förtvivlan, hopp, glädje, panik, förtvivlan, hopp, glädje och återigen panik. 

14 september 2012

Tänk som en turk

Jag fick en mycket intressant bok från mina kära kollegor när jag slutade i projektet Rätt Steg. Boken heter Tänk som en turk - om du vill lyckas i Sverige av Kadim Akca. Kadim Akca saknade i princip allt när han kom till Sverige. Han saknade språk, kontakter, utbildning, vänner, pengar och arbetstillstånd. Ändå lyckades han. Varför? Enligt honom sitter hemligheten i hur du tänker. Efter att jag läst hans bok insåg jag hur mycket sfi skulle kunna lära sig av honom. Tänk vilken framgångsrik saga sfi vore, om den tänkte mer som en turk! 

Här sammanfattar jag några av Kadim Akcas tankar följt av mina kommentarer!

1. Identifiera dina tillgångar, inte det du inte har. Gnäll inte, jobba!

Alldeles för många sfi-lärare verkar ha fastnat i de gyllene gamla tiderna då invandrargrupperna såg annorlunda ut än idag. Då kom arbetskraftsinvandrare med åtminstone hyfsad skolbakgrund. Idag växer grupperna med elever med kort eller ingen utbildningsbakgrund. Gnäll inte om det! Var nöjd för att du kan hjälpa dessa individer som inte fått en möjlighet att gå i skolan tidigare! Jobba och gör ditt bästa för att just de här eleverna lyckas. 

2. Människan blir lycklig av sitt eget resultat - oavsett arbete. Var stolt över vad du gör. 

Jag har ofta en känsla att många sfi-lärare inte känner sig stolta över sitt arbete. Detta gäller så klart inte alla. Men det finns en hel del lärare som valt att ta den enklare vägen och köra sitt gamla race utan att reflektera över om det racet är det bästa sättet att hjälpa eleverna. Det är helt enkelt bekvämare och enklare. Konstigt nog tillåts detta! Men detta gör också att man inte kan vara stolt över sitt arbete som lärare när man vet att man skulle kunna göra sitt arbete ännu bättre. När jag ställer en fråga till eleverna vad de vill jobba med i framtiden, svarar de oftast: Vad som helst! Så skulle inte en svensk svara. Man ska veta vad man vill, vad som helst räcker inte. Men vi i Sverige ska nog börja tänka annorlunda. En människa är möjligen lycklig oavsett arbete, bara man gör sitt arbete bra.  

3. Sitt inte hemma med din plan och rikta kraften mot skärm. Din kraft gör sig bäst i mötet med människor!

Detta gäller inte minst för lärare! Lärare jobbar med människor. Satsa all din kraft på mötet med eleverna. Lyssna, interagera, ge järnet i klassrummet! 

4. Be inte din omgivning om hjälp. Tvinga den till den!

Läraryrket borde inte vara ett ensamt yrke. Om du som sfi-lärare inte klarar av din grupp, en elev, en situation, "tvinga" andra att hjälpa till. Gemensamt kan ni komma till en lösning. Kadim Akca använder ordet tvinga eftersom han anser att det är andras skyldighet att hjälpa till. En väldigt osvensk tanke! Men jag håller med. Tillsammans kommer man mycket längre och utvecklas mer än ensam! Mer lagarbete till sfi med andra ord! Låt inte lärarna köra sitt eget race utan tvinga dem arbeta mer i team! 

5. Mål är inte viktigt utan din arbetsmetod.

Koncentrera dig inte på hur många av dina elever blir klara med en kurs. Satsa på din metod, pedagogik och se hur mycket bättre resultat det ger.

6. Förmedla höga ideal i allt.

Sfi borde satsa mer på kvalité! Man ska inte kompromissa med den! Mer budget för sfi så att man kan anställa kurator, skolsköterska, modersmålsstöd och ha bl.a. mer tekniska hjälpmedel för att nå bättre pedagogiskt resultat. Privata sfi-anordnare som ägs av riskkapitalisterna borde förbjudas för dessa anordnare erbjuder allt annat än kvalité.  

7. Se till att lämna ett bestående första intryck när du tar emot besök. 

Det är första intrycket som lämnar spår och som påverkar hela den framtida undervisningen. Försök hitta på något roligt för ditt första möte med eleverna. Och framför allt, skolorna ska ha ett respektfullt sätt att ta emot eleverna till sin skola. 

8. Till mig ska du inte komma för att få ett lägre pris. Till mig ska du komma om du inte är nöjd med någon annans jobb. 

De privata sfi-andordnarna upphandlas och det betyder inte alla gånger bättre kvalité. Gör det till din framgång! Lita på att kvalitén på just din skola väger tyngre än den fina ytan på den privata sfi-skolan som satsat mycket pengar till fin lokal men sparat genom att anställa obehöriga lärare och genom att ha stora grupper bl.a. 

9. Tänk på att en svaghet på ett papper kan vara en styrka i verkligheten. 

Försök se de starka och unika individerna. En svag elev i skolan betyder inte att man är svag i allt. Lyft upp även de andra styrkorna! Glöm inte att många illitterata bär med sig enorma livskunskaper. De kan ha arbetat hela sitt tidigare liv och kan ha kunskaper som du inte ens kan ana.

10. Leta efter en rätt person, inte en korrekt person. 

Jag har en känsla att sfi anställer likadana personer hela tiden. Det gäller både ledare och lärare. Satsa på mångfald i stället! Olika personligheter är en styrka och lyfter upp olika perspektiv. 

11. Tar du till omvärldens kritik förbättrar du dina produkter och tjänster. 

Sfi tar inte omvärldens kritik på allvar. Det finns alltid massor med ursäkter och förklaringar. I verkligheten skulle sfi kunna göra ett mycket bättre jobb om a) lärarnas skulle vilja det b) om politikerna skulle ge mer pengar för verksamheten c) om lärarnas kompetens vore bättre d) om privata sfi-anordnare skulle koncentrera sig på eleverna mer än vinst.

12. Du lär dig bara något av dina misstag om du gör om samma sak - på ett annat sätt. 

Vi har sett nu att sfi inte fungerar. Det är väl dags att börja tänka utanför boxen. Annars trampar vi på vår plats och kommer ingenstans.


Kära politiker och beslutsfattare! Jag har gärna en dialog med er om sfi och hur den kan bli ännu bättre! Tveka alltså inte att kontakta mig!

8 september 2012

Ja! Jag har fördomar om dig!

Ja, jag erkänner! Jag har fördomar! Jag har fördomar om somalier, kurder och romer. Jag har fördomar om svenskar, om medelklass, överklass och arbetarklass. Jag har fördomar om punkare, rappare och hippies! Jag har även fördomar om kristna och muslimer. Och inte tal om ens hur mycket fördomar jag har om min egen grupp, finländare och även om just dig. Jag är en vuxen människa som brukar har förutfattade meningar om allt och alla. För vem kan vara helt neutral? Vi präglas ju av så mycket i vår omgivning. 

Men när jag säger detta högt känner sig folk provocerade! Jag har blivit kallad för rasist när jag sagt att jag så klart har mycket fördomar, både positiva och negativa, om olika etniska grupper som jag undervisar. Jag har sett hur många himlar med ögonen och tycker att jag är olämplig som lärare för invandrare. 

Men jag erkänner mina förutfattade meningar och är medveten om dem. Jag kämpar även emot mina fördomar och försöker bli av med dem. Jag försöker tänka normkritiskt för jag tror att det är det bästa sättet att jobba mot mobbning bland annat. Jag försöker bryta normerna både i min undervisning och i mitt privata liv. Men jag säger bara att det inte är lätt alla gånger och jag hävdar att vi alla vuxna har fördomar. Den som påstår något annat är nog inte medveten om sina egna fördomar och normer. 

Men det intressanta är att det är lättare att ha fördomar när man står utanför kontexten. När jag undervisar, ser jag mina elever som individer. Mohamed, Said och Farzana från ett och samma land är tre olika individer. Men när jag är utanför klassrummet och talar om det berörda landet kan jag höra hur jag uttalar mig vissa förutfattade meningar och generaliseringar. När jag jobbar och träffar individerna ser jag ingen sjal men sitter jag på torget i någon av Stockholms invandrartäta förorter kan jag plötsligt vakna till när jag reagerar på kvinnor som är heltäckta av sina sjalar. Det händer alltså när jag inte har kontakt med kvinnorna, när jag sitter där på torget och är utanför deras liv. 

En sommar sommarjobbade jag på hemtjänst. En pensionär, låt oss säga hon heter Britt, hade ett väldigt groteskt och ibland även rasistiskt språk. Jag var så klart helt okej. Jag var ju blond och finne och Finlands sak är vår sak! Personalen som jag vikarierade för, vi säger Temnit, kom från Eritrea. Hon var därmed svart. Jag hörde ofta Britt uttala sig saker om invandrare som jag önskar ingen invandrare behövde någonsin höra. Zlatan är väl ingen svensk! De där negrerna borde åka hem! var ett par exempel som jag hörde Britt säga. En dag påpekade jag att även Temnit var svart och att det inte är lämpligt att prata om svarta med ordet neger och inte heller med en sådan ton. Britt tittade på mig och sa förvånat: Nämen! Temnit är väl inte någon neger! Britts kära Temnit som verkligen hade blivit som en dotter till Britt var inte någon neger eftersom hon stod så nära Britt. Men alla de andra på tv:n var negrer eftersom de var främmande och okända för Britt. Och det okända och främmande är läskigt! Nu får jag påpeka att Britt kom från den generationen som fick lära sig i geografiundervisningen om olika raser och deras utseenden samt att ordet neger var ett helt vanligt ord som användes för att beteckna de svarta. 

Men lärdomen av Britt är återigen: Det främmande och okända, det som finns utanför är läskigt. Det som du har nära, som är viktigt för dig är inte längre läskigt utan älskvärt. De som är utanför är massor och då kommer fördomarna lättare upp. De som man har nära är individer.  

Så ja, jag har mina förutfattade meningar men jag kämpar emot dem! Vågar du erkänna dina fördomar?

3 september 2012

Trevligt att träffas

Jag skulle ha fått en ny elev i min grupp men han kom inte till skolan. Inte nästa dag heller. Så jag tog luren i handen och ringde honom. Han svarade inte men ringde tillbaka snart. Ungefär såhär gick det samtalet: 

Jag: SPRINT-gymnasiet, Tiia Ojala
Elev: Hej, hur är läget?
Jag: Tack, bara bra. Och du då? 
Elev: Det är mycket bra!
Jag: Vad bra! Och vad heter du?
Elev: Jag heter Said*. Vad heter du?
Jag: Jag heter Tiia.
Elev: Trevligt att träffas!
Jag: Mmm  
Elev: Du ringt mig. 
Jag: Just det, jag undrade bara varför du inte kom till skolan idag. 
Elev: Jag sjuk. Jag kommer i morgon. 
Jag: Vad bra! Då ses vi i morgon! Hej då! 
Elev: Ja, men vem är du?
Jag: Jag heter Tiia. Jag är din nya lärare. Du ska börja i min grupp.
Elev: Ahaa!

Inte en enda dag som är tråkig i mitt arbete! Underbara små samtal, underbara individer, underbara roliga småstunder! Trevligt att träffas!

* Said heter så klart något annat i verkligheten.



29 augusti 2012

Att jobba med elever i hedersförtryck

Jag hade en gång en elev som mådde riktigt dåligt. Hon var trött, kom ofta för sent till skolan och gjorde sällan sina läxor. Hennes inlärning var obefintlig och jag anade något mycket sorgligt bakom hennes vackra leende. Jag kämpade för att komma närmare henne och insåg snart att hon tvingades leva efter stränga hedersnormer. Hon levde under ett starkt hedersförtryck och utsattes även för våld. Hur skulle jag gå tillväga nu?

Eftersom jag för första gången fick kämpa med hedersproblematik på riktigt var jag okunnig och mållös. Jag bad om hjälp från en tjejjour. En frivillig från tjejjouren som dessutom talade samma språk som tjejen kom till skolan och vi fick höra en hjärtskärande berättelse. Vi fick höra hur en kille som blivit kär i henne blivit knivhuggen i sina händer. Vi fick höra hur tjejen arbetade som slav hemma hos sin farbror, hur hon fick ta hand om släktingarnas barn, laga all mat och städa ensam hela lägenheten. Vi fick även höra om farbrorns våldtäktsförsök och brödernas psykiska och fysiska våld mot henne. Vi fick även se elevens enorma ärr i magen. Vi insåg fort, inte minst efter mötet med farbrorn, att vi inte skulle komma till en gemensam lösning med familjen. Tjejen hade en enda utgång: Att lämna familjen. Till slut gjorde hon det också. En modig tjej!

Efter denna händelse bestämde jag mig att lära mig mer om hederskulturer. Jag insåg hur svårt det är för en som vuxit upp i en hederskultur att lämna sin familj. För i hederskulturer får du oftast en så enorm kärlek och gemenskap om du lever enligt normerna. De flesta tjejer (i vissa fall även killar) som lämnar familjen, även återvänder sig tillbaka. De klarar sig helt enkelt inte ensamma. Därför är det alltid det bästa att försöka hitta en lösning i familjen. Det kan låta absurt för oss skandinavier. Vi tycker oftast att en familj som förolämpar, använder våld och inte låter dig leva så som du vill inte är en familj värd namnet. Men det är verkligen inte så de flesta som vuxit upp i hederskulturer tänker. 

Här är några råd från mig till lärare som hamnar i samma situation som jag gjorde en gång i tiden.

Jobba långsiktigt: 


  • Tillit och respekt är viktigt. Annars lättar eleven aldrig sitt hjärta till dig. När det finns ett förtroende mellan dig och eleven måste man våga prata och våga lyfta upp frågor om hedersvåld och -förtryck. Undvik dock fördomar men var aldrig rädd för att prata och fråga. Sprid kunskap om mänskliga rättigheter, jämställdhet och möjligheterna i Sverige. Ifrågasatt normerna!
  • Prata inte bara med tjejer utan engagera killarna också! Glöm inte att hedersvåld drabbar även killar. Ha gärna killarna och tjejerna separata när du jobbar med problematiken.
  • Bjud in föreläsare om hederskultur. Visa förebilder, starka individer som vågat gå mot strömmen! 
  • Försök engagera föräldrarna! Det är även viktigt att föräldrarna har ett förtroende för skolan/läraren! Då kan de ge mer frihet för barnen som lever i ett hedersförtryck.
  • Ha tjejgrupper/aktiviteter under skoltid! Tjejer som lever i förtryck har ofta svårt att ha aktiviteter efter skoltiden. 

 Vid akuta lägen: 


  • Ta kontakt med någon tjejjour omgående, helst en med erfarenhet av hedersvåld. Be någon komma till skolan och prata med eleven. Tolken är ett måste om eleven ännu inte behärskar svenska bra. 
  • Försök få en samlad bild av hoten/problemen i familjen och vilka familjemedlemmar är involverade och i vilka länder. 
  • Försök alltid först hitta en lösning inom familjen. Du kan t ex försöka påverka föräldrarna att inte gifta bort sin dotter ännu. Tryck på att det är viktigt även för tjejer att utbilda sig innan man gifter sig. Vinner du tid kan du vinna mycket. Med tiden blir tjejen förhoppningsvis starkare och kunnigare som individ och vet mer om sina rättigheter när hon är äldre. 
  • Hittar du en liberal släkting/närstående som kan vara en länk till föräldrarna? Om du hittar en, bjöd in (helst) honom och försök hitta vägar där han kan påverka elevens familj.
  • Om elevens liv är i fara, tveka inte kontakta socialen. Försök få elevens godkännande till detta för det minskar risken att eleven återvänder sig till familjen. Överhuvudtaget har du som lärare ett ansvar att kontakta de sociala myndigheterna om barnet far illa. Det kan vara svårt ibland att avgöra var gränsen går. Lita på din magkänsla!
Undrar du nu hur det gick för min före detta elev? Jag har en sporadisk kontakt med tjejen och jag är så stolt över henne. Hon har fortfarande inte återvänt till sin familj och enligt henne finns det inte ens på kartan. Det är jag glad för. Tjejen befinner sig i en annan stad där hon fått några viktiga personer runtomkring sig. Min kontakt med henne, även om det sker alldeles för sällan, verkar vara guldvärd. Hon har ett stort behov av att bli sedd. Hennes självförtroende är lågt och hon söker bekräftelse från alla håll. Hon har en lång väg till ett balanserat liv men hon är definitivt på väg dit. Att hon vågade ta steget att lämna familjen, var stort och modigt!  

Att jobba med elever som lever i hederskulturer är inte enkelt! Det finns sällan ett happy end som på filmerna. Men lyckas ni nå ett happier end ska du vara glad för! Lycka till i ditt arbete! Kom ihåg att du kan ändra ens liv till det bättre om du bara inte ger upp!

24 augusti 2012

Ren hebreiska

Välkommen till blaablaablaa! Ni är välkomna till blaa blaa blaa den 23 augusti klockan 25. Ta med er ett friblaa, blaamation och er blaa blaa blaa.
Har ni hinder kan blaa blaa blaa mig på 08 5689086. Annars blaa ni 300 kronor.  

Med vänliga hälsningar Paschalia Papalolos

Obegripligt??? Så kan det kännas när man är nyanländ i Sverige och inte får stöd på modersmålet. 

Men illitterata då?


ΠβϕÆĄτĦÔŦŸġæij¥ĜωψΞΒΕΔλψϖϖϕϑξĄĮIJĶĦ ΠβϕÆĄτĦÔŦŸġæij¥ĜωψΞΒΕΔλψϖϖϕϑξĄĮIJĶĦ ΠβϕÆĄτĦ¥ĜωψΞΒΕΔλψϖϖϕϑξĄĮIJĶĦ ΠβϕÆĄτĦÔŦŸġæij¥ĜωψΞΒΕΔλψϖϖϕϑξĄĮĦ 

 Du fattar poängen, eller hur?

19 augusti 2012

Datorundervisning för illitterata

Att vara illitterat innebär inte bara att man inte kan läsa och skriva. Man kan vara illitterat inom flera områden, inte minst inom data. Hur kan man undervisa illitterata i datorkunskap?

Jag hade en gång en grupp väldigt nyanlända illitterata kvinnor som inte hade några datorkunskaper alls. Min uppgift var att undervisa i data, inte direkt i språk. Nu var målet att lära sig använda dator. 

Eleverna hade tränat den sista tiden att berätta vad de har jobbat med förut. Det fick vara utgångspunkt till min datorundervisning för att ändå träna någonting som hade anknytning till språket och för att det skulle vara verklighetsbaserat

Eleverna fick träna skriva ett enda ord på word. Det var ett yrke som de jobbat med förut i sina hemländer. Jag skrev första gången och hade lagt till större text och texttypsnitt (jag använder gärna stil som comics). Efter det fick eleverna skriva om och om igen samma ord.



Bara detta var en utmaning. Eleverna fick träna skriva yrket och efter det trycka på enter. Hade jag haft tillgång till talsyntes hade jag så gärna använt det. Tyvärr saknades detta i skolan där jag jobbade då. Då hade jag låtit eleven lyssna på ordet många gånger. Hade eleven skrivit fel hade det hörts i talsyntesen och vi hade kunnat gemensamt hitta felet i ordet. 

När denna fas i övningen gick bra, fick eleverna två ord. Många av kvinnorna hade arbetat hemma, antingen som hemmafru eller hembiträde. De två orden jobbat hemma blev nästa uppgift. Nu ökade svårighetsgraden. Man skulle kunna skriva ordet, klicka på mellanslag och enter. Detta gjordes tills det verkade fungera utan större problem.



Nu var det dags för ännu större utmaning. Eleven skulle få jobba med en hel mening. Ex. Jag har jobbat hemma. Nu blev en stor bokstav i början och en punkt i slutet det nya i sammanhanget. Det tog sin lilla tid innan det började fungera men det gick. 

Till slut var eleverna så pass bra att de kunde skriva en hel text. 




Och så stolta eleverna blev! Papper skrevs ut och eleverna hängde det säkert på väggen hemma!

Men som alltid med illitterata ska man ta all ny kunskap i små steg. Det är så vanligt att lärare tar för mycket på en gång. Hur många gånger har vi alla som arbetar med illitterata velat börja med att eleverna kopierar en hel text på en gång? Med små steg sakta men säkert! På det viset kommer vi långt!

16 augusti 2012

De nyfikna ögonen

Första mötet med eleverna är alltid något magiskt! Deras ögon är nyfikna, förväntansfulla och mottagliga. Ögonen som följer mig nyfiket. De vill inte missa en enda sekund i en av livets höjdpunkter: Äntligen skola! Förmodligen en dag som de flesta bara fått drömma om tidigare i livet. En egen penna, en egen bok, en egen skrivbok, en egen skola, en egen lärare, egna skolkamrater! Helt otroligt och äntligen! Här ska livet börja från början.

Men för många unga liv jag möter denna underbara dag har en skugga i livet. Vägen till Sverige var i sig ett trauma för de flesta och inte ens tal om vad det var i hemlandet i det eländiga kriget och i fattigdomen. Oron och sorgen för familjen, den levande eller den döda. Och oron om man nu verkligen får börja från början eller inte. Väntan på uppehållstillstånd är en daglig pina för alldeles för många. Oron att bli skickat tillbaka till hemlandet. Oron för att Migrationsverket upptäcker fingeravtrycken i ett annat europeiskt land. Eller oron för att ens rätta ålder eller bakgrund upptäcks. Samtidigt kanske press på att kunna hjälpa familjen eller släkten ekonomiskt eller press på att kunna betala tillbaka pengarna som man lånat för att kunna komma till Sverige.

Dessa unga liv har alldeles för ofta för mycket att bära! Och samtidigt: de stora, nyfikna, förväntansfulla och mottagliga ögonen slocknar inte lätt. Törsten att kunna lära sig läsa och skriva är stor!

13 augusti 2012

Gris, det förbjudna djuret!

Det var en söndag och jag hade bjudit några elever till mig till mina trakter i Stockholm. Jag skulle visa runt i området. Eleverna hade en stor nyfikenhet att lära sig mer om Stockholm. De hade varit på många ställen men deras törst efter att se mer var otrolig. Faktiskt, unikt för illitterata! Oftast är det svårt att få illitterata att lämna sitt område, förmodligen delvis på grund av rädsla för det främmande och okända utanför. Men efter en stund började det regna och jag bjöd eleverna hem till mig. Jag skulle koka kaffe och bjuda på småkakor.  Vi gick in, eleverna tog av skorna, gick runt i lägenheten, satte på skorna och tackade och sa hej då. Men hallåå! Jag skulle ju bjuda på kaffe och kakor! Nej, tack, var svaret och de gick sin väg. Jag stannade hemma och förstod noll. Dagen efter samtalade jag med vår modersmålsstödjare i skolan.

Modersmålsstödjaren trodde sig veta var skon klämmer. Det var rädsla för att jag skulle bjuda på kakor som innehåll gelatin, dvs. en produkt tillverkats av svinsvål, det förbjudna djuret. Det hade tydligen eleverna signalerat tidigare också när vi hade en avslutningsfest till en medarbetare och det bjöds baklava. Framöver var jag tydligare när jag bjöd på någonting att äta för eleverna. Nej, det finns ingenting från gris i så det är bara och ta! Jag lärde en elev ordet gelatin och det kom fram till att eleverna ofta varit med i situationer där de inte vågat smaka på någonting i rädsla för att få någonting haram i munnen. Sist när en annan lärare till dem bjöd på prinsesstårta men som ingen av eleverna vågade smaka.

Men hur uppfattas allt detta? När eleverna gick sin väg fast jag ville fika visste jag inte hur jag skulle tänka. Jag anade att det fanns någonting bakom detta men vad visste jag inte. Hade det varit en annan person, en person som inte har kontakt med nyanlända, hade den personen känt sig förolämpad. Det är nästan respektlöst i vår kultur att göra så som eleverna gjorde. Om man inte vill stanna, kommer man inte ens hem till en. Och att hela gruppen tackar nej till en tårta som läraren bjuder går ju inte. Det är hur fel som helst, tycker vi!

Vad säger Koranen då? Jag har hört att du som muslim blir förlåten om du äter fläsk utan att veta om det. Jag har också hört att det är viktigare att respektera värden/värdinnan och äta deras mat än att tacka nej till maten som är haram. Men olika muslimska grupper tolkar detta olika. Mina elever ville så klart inte såra mig men deras rädsla var så stor att de inte reflekterade över situationen. I den situationen kunde de inte ens lita på mig trots att jag var en person som de borde ha förtroende för.  

Hur lyckas man nå fram till varandra? Jag tror på dialog, upplysning och ärlighet. Nästa gång jag hamnar i en motsvarande situation tänker jag vara ärlig och rak. Jag kommer att säga att jag blir sårad och fråga varför de inte stannar? Genom dialog kan vi upplysa varandra. Den ena parten berättar om rädslan om att äta gris och den andra om känslan att bli sårad. När vi vet om orsaken kan vi upplysa varandra. Jag får höra om muslimska traditioner och därefter kan jag upplysa om gelatin. Det är viktigt inte minst med illitterata och korttidsutbildade. Dialog och ömsesidig upplysning är ett måste i integrationsarbetet överhuvudtaget! 

9 augusti 2012

Hur tyder illitterata bilder?

Jag håller på med läromedel för sfi studieväg 1 och nyanlända ungdomar på språkintroduktionen. Så småningom, möjligen till VT 2013 kommer mina små böcker ut. Spännande! Men det är ett stort arbete kvar. Eftersom jag vet att illitterata har svårt att tyda vissa typer av bilder har det varit utmanande för illustratören Ingela Jondell att skapa bilder som både blir "vuxna", engagerande och lätta att förstå. Dessutom ska alla små kulturella detaljer vara rätta eftersom några bilder illustrerar miljöer utanför Sveriges gränser. För att vara säkrare på att bilderna är lättförståeliga för illitterata och korttidsutbildade bad jag hjälp från en elev till mig. Här är några tankar efter vårt möte.


  • Till min stora förvåning hade eleven inga problem att förstå tankebubblor. Eftersom illitterata har svårare med abstrakt tänkande var jag beredd på att det skulle vara svårt men nej.
  • Färgerna var viktiga. Jag testade visa några svartvita bilder och insåg direkt att det var mycket svårare. Därför borde det vara självklart att ha färgskrivare på varje skola för färgerna är ett viktigt hjälpmedel i bildtolkningar för illitterata. Men färgerna kan förvirra en också. Jag visade en bild på en kille med grön väska. På en annan bild hade en annan kille en grön väska. Det blev mycket förvirrande! Vem är vem?
  • Jag har lärt mig att illitterata kan ha svårt med bildserier. De har svårt att förstå hur bilderna hänger ihop (se en artikel på Qarin Franke). Jag visade en bild på fyra små bilder. Det handlade om en person som skulle gå till flera platser: Migrationsverket, banken, läkaren och skolan. Ingela Jondell hade därmed illustrerat fyra små bilder. Eleven hade inga problem att förstå detta. Hon förstod att bilderna visade de olika platserna. Men samtidigt var det ingen händelse som fortsatte från en bild till en annan utan det handlade om fyra olika tillfällen. 
  • Men det mest intressanta var hur eleven tolkade avgränsningen på bildytan (se bild nedan). På bilden ser du en ung man i Göteborg. För oss litterata ska det väl inte vara ett problem att förstå att personen är, möjligen till och med bor, i Göteborg. För eleven var denna bild som två bilder. Det som fanns in bakgrunden var någonting som komma skall i framtiden eller någonting som mannen tänker på. Det var alltså avgränsningen på bilden som orsakade denna misstolkning. Intressant! Samma tanke upprepades när jag visade en bild på en tjej och i bakgrunden fanns hennes familj. Enligt eleven var familjen i ett annat rum än tjejen. 


®Ingela Jondell
Det var mycket intressant att höra elevens tolkningar på bilderna. Jag lärde mig mycket av henne. Jag önskar att detta skulle forskas mer. Hur tyder illitterata och korttidsutbildade bilder i läroböcker och annat material som de får? Hjälper eller förvirrar bilderna en? Har du några erfarenheter av det? 

6 augusti 2012

Några råd inför simkurs med vuxna illitterata

Erbjuder din skola en simkurs åt vuxna (muslimska) och kvinnliga illitterata tänk på följande:
  1. Förförståelse är viktigt i alla sammanhang, inte minst när illitterata ska till en simkurs. Förbered kursdeltagarna mycket noggrant och när du väl gjort det förbered ännu noggrannare! Du kan nog inte överdriva!
  2. Var ute i god tid! Illitterata behöver tid på sig för att smälta in vart de ska.
  3. Ta kursdeltagarna till en affär (helst till en affär från deras eget land) där det säljs simkläder. Observera att det finns muslimska simkläder som många föredrar. Var noga med att bomull inte är tillåtet! 
  4. Poängtera att man inte ska ha underkläder under simkläderna!
  5. Om du inte följer med till kursen (vilket inte rekommenderas) se till att kursdeltagarna kan vägen till simhallen.
  6. Visa konkret vad man behöver ha med sig: hänglås, schampo, tvål och handduk.
När du förberett kursdeltagarna väl har du vunnit minst hälften. Men var förbered att det ändå dyker upp problem. Att visa sig naken inför andra är inte lätt alla gånger. Men lyckas du skapa en rolig stämning i samband med kursen blir kursen bättre än bra. Att lära sig simma kan kännas nästan lika stort som att lära sig läsa. Och har man PTSD och får slappna av i poolen en timme i veckan är det så mycket värt! Bättre terapi kan det nog inte finnas!